|| mannen som kan prata om hundar ||

Idag är det Pepzis födelsedag, och därmed kan hon räkna med att få ett extra stort ben i kväll!

Utöver det kommer hon även att bjudas på extra bus och mys i soffan.

I snart två år har denna lilla fröken satt guldkant på vår tillvaro, och konstigt vore väl om hon inte skulle fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Det var den 13 mars 2010 som vår flock utökades med den sötaste lilla hårboll jag någonsin sett, och hon visste precis hur hon skulle charma oss alla!

Vem hade kunnat ana att fredagen den 13:e skulle bjuda på ett fantastiskt väder:

Klarblå himmel och strålande sol!

Jag passade på att belöna mig själv med lite frisk luft samtidigt som jag fick se mina 4 små busar röja runt på tomten.

Bagheera har sin boll, Debbie och Ådi leker vad som närmast kan tolkas som ”tafatt”…

… och Vega… ja, hon har tagit på sig uppgiften att gräva hål lite här och var med motiveringen att man aldrig kan få för många hålor på tomten…

… finns, som alltid, min bästa vän.

Som tröst.

Eller för att äta upp min middag.
Oavsett vilket – hon finns här!

Som vi alla vet är en förkylning livshotande när män drabbas…

… men trots att jag stundvis får en utomkroppslig upplevelse är jag viss om att min envishet kommer att besegra detta.

Något som kan underlätta tillfrisknandet är överdriven sympati för min svåra situation.

Det regnar och blåser ute, och jag själv finner all motivation jag behöver för att inte falla för frestelsen att gå ut…

Valet att söka tillflykt under filten i soffan har visat sig vara alldeles för enkelt och vid min sida infinner sig snabbt Bagheera.

Och Debbie.

Kanske för att hålla mig sällskap en liten stund, men troligtvis mest för att jag har kommit över en påse med gottgott…

… och är man förkyld är det helt i sin ordning att äta godis en torsdag!

Med längre cykelturer hoppas jag kunna förbereda både Vega och Debbie på vad som väntar oss om några månader.

För en siberian husky är springandet en stor del, och även om jag själv inte tillhör de kategori som gillar löpning så kommer jag nog att få ändra inställning.

Den kommer att bli en udda uppgift att lösa problemet med att springa med en lastad kärra, men jag har några idéer jag jobbar med nu.

Den svåra biten blir, att för egen del, inte följa minsta motståndets lag…

… men när det kommer till Bagheera är det i första hand charmen och lugnet man ser.

Idag tog vi tillfället i akt och lät honom välkomna vårt senaste nytillskott Lycka på bästa tänkbara sätt:

Med massor av pussar!!

Hans omättliga hunger efter gos är inget man får glömma i första tag - ännu ett av hans underbara kännetecken!

Han kanske inte är någon vakthund i världsklass, men vem kan väl motså en knähund på 40 kg?

I fjärran hälsar jag den framtid som kommer mig till mötes

Mina steg är både raska och återhållsamma när jag sakta närmar mig mitt mål

Min uppgift

Stora förändringar väntar på mig bortom horisonten, men ännu döljs självklarheter i en gåtfull dimma av förväntan

Hur bitarna en gång kommer att falla på plats är inte min sak att avgöra

Men jag avgör själv graden av delaktighet

… att få välkomna hem den senaste medlemmen till denna allt mer udda flock!

Visst skulle man kunna tycka att två papillons, två schäfrar, en siberian husky, och en schabrador räcker!

Men inte i våra ögon!

Behovet av att utöka flocken med en miniaussie var tydligen oerhört viktigt, och därmed har lucky number seven anlänt…

Med andra ord: En till gosegris!

… och namnet är som känslan: Lycka!

Jag promenerar ofta långa sträckor längs 154:an, och även om det mestadels sker nattetid är det inte helt omöjligt att jag lägger promenaderna dagtid under helger.

De flesta bilisterna respekterar fotgängare med att sänka farten eller hålla till vänster, men det finns dessvärre de som tror sig ha ensamrätt på vägen.

Idag mötte vi en bil som vägrade lämna tillräckligt utrymme för oss genom att köra obehagligt nära väggrenen.

Det enda budskap man hinner förmedla under vårt ytterst korta möte är ”fingret”.

Fram till den 27 maj kommer jag att skicka ut ett nyhetsbrev varje söndag rörande träningen och planeringen inför kommande äventyr – Den Stora Vandringen.

I brevet kommer jag att inkludera extra information som inte kommer att publiceras på bloggen, och de som önskar få detta nyhetsbrev är välkomna att skicka ett mail till nyhetsbrev (a) henrikolsson.eu.

Temat för första nyhetsbrevet (15 januari) blir ”bakom kulisserna” där ni får lära känna oss alla här hemma mer ingående.

Det blir lite som ett eget backstage-pass!

I 1½ år har jag burit på bördan av att inte veta hur det gick för vår lilla omplaceringshund, men idag fick jag äntligen återse denna vovve!

En stor sten föll från mitt hjärta och oron var som bortblåst när jag insåg att hon blivit väl omhändertagen.

Det som hon har idag kan många vovvar bara drömma om!

Att få se en sån här lite krabat hamna rätt i livet värmer hjärtat!

Detta är en saga som fått sluta lyckligt!

Under 6 intensiva timmar använde vi flitigt vedklyv, yxa och motorsåg och resultatet går inte att ta miste på:

Den hög med ved som tidigare varit en börda för mitt samvete är äntligen borta.

Det som återstår nu är några få stockar som ligger längs med staketet.

All ved är inte klyvd än, men i stort sett allt ligger under tak och kommer nu att få torka sakta men säkert.

Med gott samvete kan man nu inta horisontellt läge i soffan…