10359412_801710293181214_8155729345627144030_n.3

* Till minne av…

31 kommentarer

Saknad...

Saknad…

Det finns många bilder på Johan när han var liten, och detta kort är en av mina favoriter.

Fotografen (som är okänd) tog kortet runt 1985 och lyckades fånga Johans nyfikenhet och livsglädje.

Papperskopian som jag har är gammal och sliten, men håller man kortet i sin hand är han mer verklig än någonsin. Bilden visar en ung kille som älskade livet och gärna gav sig ut på äventyr. En helt vanlig kille som hade stora förväntningar på framtiden, men en dag skulle allt raseras…

Texten som följer är tänkt att försöka förklara vad som hände den där dagen då allt föll samman.

Vi växte upp sida vid sida som syskon – med allt vad det innebär. I unga år var vi mer som hund och katt, men allt eftersom åren gick så kom vi varandra närmare och vår rivalitet försvann.

Vi blev vänner. Bästa vänner.

Vi ställde upp för varandra när det behövdes, och våra band stärktes. Men oavsett hur nära man än kan komma någon kan den ene fortfarande välja att inte avslöja sina innersta tankar.

Det som plågar. Det som tär. Dag som natt.

Innan Johans tillvaro rasade samman tror jag att han, liksom jag själv, hade stora drömmar inför framtiden. En framtid som vi båda inkluderade den andra i. Tanken på att en av oss inte skulle få finnas kvar var helt främmande. Kanske ansåg vi oss själva vara både osårbara och odödliga.

Kanske fanns det ett outtalat krav gentemot livet att vi båda skulle få finnas kvar, men dag förändrades allt och många drömmar rasade samman den dag då en av de viktigaste grundstenarna i mitt liv ryktes bort:

Johan.

I mitt fall var det han, men i hans fall var det något annat.

På många sätt var han och jag lika som bär samtidigt som vi på många sätt var som dag och natt. Vi hade våra styrkor och svagheter på olika områden, och kanske var det just detta som gjorde att vi (när rivaliteten försvunnit) kompletterade varandra på ett fantastiskt sätt.

Allt flätades liksom samman.

Vi sörjer alla på olika sätt, och ingen tår är den andra lik.

Livet gör plötsligt en tvärnit, och samtidigt som man går igenom rasmassorna av sitt eget liv är det lätt att vilja ge upp. Hur ska jag orka bygga upp allt igen? Hur ska jag orka fortsätta? Ingenting kommer att bli sig likt igen. Något saknas. Något stort kommer alltid att saknas.

Men man måste någon gång börja om. Bygga upp. Varje bit i ens liv måste man gå igenom. En smärtsam process. Ett smärtsamt måste.

Sorgen jag fick uppleva var både bedövande och förblindande, men allt eftersom tiden fått göra sitt började smärtan sakta dämpas. Sorgen började ge vika, och vackra gamla minnen fick plats i tankarna om honom. Minnen som får en att le. Vackrast är minnet av honom med ett leende. Det var nämligen så han ville att vi skulle minnas honom…

Jag kommer alltid att minnas den där dagen. Den 23 juli 2001. Bara några månader efter att det tagit slut mellan honom och flickvännen.

Till en början var han naturligtvis helt förstörd över uppbrottet, men han återhämtade sig sakta men säkert. Slutligen började man känna igen sin bror igen, och man fylldes med hopp. ”Äntligen var det värsta över” tänkte man när man såg honom fokusera på framtiden igen.

Men sanningen var inte så enkel. Inte för honom. Sanningen var den att han valde att tiga för omvärlden, som om vi ändå aldrig kunnat förstå.

Han ansåg sitt liv vara utan värde om han inte kunde få henne, men han teg och log, och vi andra gladdes över att han log igen…

Den sommaren jobbade jag tillsammans med honom på det företag där han var anställd. Vi reste runt i hela södra Sverige och monterade upp provisoriska hästboxar inför tävlingar och liknande, och arbetet gjorde att vi var borta under hela veckor. Vi levde tätt inpå varandra, men ändå inte så tätt att jag kunde höra de tankar som malde inom honom.

Vid den här tiden bodde jag i Malmö sen flera år tillbaka, och veckopendlade upp till Falkenberg. Väl ”hemma” i Falkenberg sov jag hos morsan de nätter vi inte var ute och jobbade. Brorsan sov också där, ända tills den dag då han äntligen fick en egen lägenhet. Han var så glad – äntligen kunde han få lite space för sig själv. Han hade inflyttningsfest första helgen han bodde i lägenheten. Tyvärr kunde jag inte närvara eftersom jag samtidigt höll på att byta lägenhet i Malmö – och en väldans massa behövde packas.

Jag var dock noga med att ringa honom tidigt följande dag för att väcka honom. Mest bara för att kolla om han var bakis. Surt nog för mig var han redan vaken och pigg som en lärka. Vi pratade lite kort inför morgondagen då vi skulle jobba igen. Den dagen skulle vi inte ha följe till jobbet, utan jag skulle få ta mig dit på egen hand. Att jag kom i tid var viktigt.

Morgonen därpå var jag utanför lagret vid 06.40. Lagret var stängt och jag satte mig utanför och väntade, samtidigt som jag passade på att njuta av morgonsolens strålar.

Det var en vacker dag.

Efter en stund kom en annan jobbarkompis som vi skulle åka med. Han hade nycklar till lagret så vi gick in för att ta fram lite saker vi skulle ha med oss. Förbryllad över att Johan inte hade kommit gick jag snart ut på vägen för att se om han inte kom gåendes. Alla kan vi ju försova oss.

När jag inte såg någon på vägen vände jag tillbaka mot lagret samtidigt som min jobbarkompis mötte upp mig på lastplanen. Han stoppade mig. Allt han sa var: ”Det är Johan. Han är där inne.”

Min första tanke var: ”Jaha, men vad är problemet? Då kan vi ju åka!” Hans blick förklarade dock att läget inte var riktigt så enkelt, och hans följande ord slog ner som en bomb:

”Han har hängt sig.”

Allt stannade upp. Det var som om tid och rum plötsligt slutat existera, och det enda som fanns var ett utdraget lidande. Jag stod som fastfrusen kvar medan kollegan återvände till lagret och stängde portarna innan han ringde polisen.

”Inte kunde det väl vara så här? Jag pratade ju med honom igår..!” Min bror fanns inte längre.

Efter en stund bestämde jag mig för att trotsa hans tillsägelse om att inte gå tillbaka in i lagret. Jag var tvungen att göra det, samtidigt som varje del av mig ville stanna kvar utanför och hoppas att detta bara var en mardröm. Men det var det inte. Det var verkligt. Eller rättare sagt – overkligt. På ett bord längre in i lagret låg en hög med brev. Ett till mig. Ett till vår mamma. Ett till hans vänner. Ett till hans chef. Ett till hans fd flickvän, och ett om hur han önskade att begravningen skulle ordnas.

Polisen anlände kort där efter, och jag minns inte så mycket mer än att jag uppgav hans personuppgifter.

Efter en stund blev jag skjutsad till några bekanta, som i sin tur skjutsade mig till mammas jobb för att hämta henne och berätta vad som hänt. När hon satte sig i bilen kunde hon inte riktigt förstå vad jag gjorde där. Hon var helt säker på att jag och Johan skulle vara ute och jobba. Samtidigt insåg jag att jag inte kunde få fram ett enda ord om vad som hänt, för hur berättar man för en mamma att hennes barn tagit sitt liv den natten?

Det kan tänkas att Johan inte längre värderade sitt liv, men för mig var hans liv värt mer än mitt egna. För mamma var det likadant, och likaså för hans vänner. Några dagar senare började vi inse att hans självmord inte var något förhastat beslut. Han hade planerat det in i minsta detalj sen långt tillbaka. Det enda som inte var bestämt sen långt tidigare var just dagen det skulle ske.

Det sägs att de som fattat beslutet att ta sitt liv finner en frid i det. De ser ett slut på allt elände och lidande. Sådana personer är svåra att avslöja och stoppa i tid. Min bror såg till att ingen hindrade honom. Han hade bestämt sig. Vi tror inte att han var ledsen den natten när han gick den 3 km långa vägen till lagret. Han såg ett slut på allt elände – och det gjorde honom glad. Lättad.

De brev han lämnade efter sig skrev han i sitt hem innan han gick iväg. Tonen i breven var positiv, och han gav många svar på frågor vi hade. Men varför han själv aldrig valde att se framåt i livet är en av alla de frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att det han gjorde, gjorde han inte för att såra oss utan för att hans djupa sår skulle få läka. Hans beslut måste utan tvekan varit en lång och utdragen kamp. En kamp som gjorde honom hel och oss andra så mycket trasigare…

Till minne av Johan Runnqvist 1976-02-15 // 2001-07-23

Den bro som leder bort...

Din vandring genom livet bjöd på törnar
Dessa stärkte dig till en början
Du kämpade vidare mot alla odds
Sår du fick försvann lika snabbt

Du imponerade med din styrka
Men en dag slutade såren att läka
Bördor hopade sig och kvävde ljuset
Du fördes in i en mörk värld

Din inre styrka försvagades
Tårar började falla inom dig
Du såg på dina sår och ville ej vandra mer
Du kände dig fångad, trängd, förlorad

Din tro på livet gled dig ur händerna
Du kämpade tappert in i sista stund
Du kämpade så länge det gick
Du fann en bro som ledde bort

Du visste att den fanns för dig
Du tog bestämda steg
Fördes bort från allt smärtsamt
Mot något bättre, gladare, ljusare

Dina fotspår på bron försvann i skymningen
Du försvann
Den bro som förde dig bort
Förde dig också bort från oss

Du fattas oss!

Skrivet av Henrik Olsson

2010 03 23 || 18:13

Publicerat i

facebook

31 svar to '* Till minne av…'

Subscribe to comments with RSS

  1. Nice cleaning articles

    Svar: Har ni ingen skam i kroppen eller?

Lämna en kommentar:

Anti-Spam Quiz:

07_12989_redigerad-2-kopiera11_redigerad-2 kopiera