|| mannen som kan prata om hundar ||

… närmare bestämt den 21 december.

Jag hade drygt en vecka tidigare flyttat in i mitt hus, och den första provisoriska hundgården var byggd.

Debbie och Bagheera var lyriska!

Med facit i hand ser detta lite skabbigt ut – men man måste börja någonstans!

Bara några dagar efter att kortet togs monterades hundluckan in, och deras frihet utökades ytterligare.

Föga anade jag då att detta bara var början.

Under våren 2009 påbörjade jag ett stort projekt med att göra i ordning hundgården.

Det slutade med att jag plötsligt hade 4 hundgårdar, och jag är långt i från färdig!

Jag hoppas dock att jag får tillfälle att helt färdigställa detta under nästa år: 2013.

Planen är att det ska bli ett helt nytt trästaket kring den största hundgården – allt för att förhindra att Vega Varg lyckas hitta små kryphål till friheten!

En rymningssäker hundgård är tydligen ingen match för en siberian husky…

… är utan tvekan som balsam för själen!

Här kan jag i lugn och ro njuta av årstidernas skiftningar, allt i från det mest karga av vinterlandskap…

… till välkomnande sommarängar som sprudlar av liv, rörelse, färg och doft – som oupphörligt uppmanar mig att låta fötterna känna grässtrånas smekning.

Ömt vårdar harmonin oss som tagit vår boning i dess närhet.

Att få leva så nära allt detta vackra är min inspirations outtömliga källa.

… när kylan håller ett fast grepp om de boende här på godset!

Det har kommit in en förfrågan om huruvida jag inte borde tilläggsisolera och installera en kamin i fågelholken…

… men, i nuläget är dett dock inte aktuellt då fåglarna endast använder den under årets varmare del.

Däremot har jag bestämt mig för att erbjuda dem några extra talgbollar och lite gamla brödrester.

Allt för att underlätta deras vinter!

När jag kikar igenom den förberedande planeringen vad gäller material ser jag glädjande nog att jag kunnat placera följande symbol på många ställen.

Målet är att varje rad kommer att prydas av den inom 2-3 månader, och det som återstår nu är den ekonomiska biten och där är vikten av sponsring inte att förakta:

Att kunna täcka upp de utgifter som ligger framför mig för att stå väl förberedd inför starten av Den Stora Vandringen.

Sakta börjar jag göra mig redo att skörda frukterna av drygt 2½ års arbete!

… tycks snön vara mer än inbjudande!

Ett skutt hit och ett skutt dit – och blandar man dessutom in hennes fotboll är livet mer än fulländat!

I alla fall om man frågar tant Grånos!

För egen del ryser jag vid blotta tanken på att vistas utomhus.

Debbie hade dock gjort sig förtjänt av en helt egen lekstund utomhus medan jag själv kämpade mot feberfrossan.

… ja, det är väldigt synd om mig igen…

… kommer mig till mötes vid dagens slut.

Med den senaste ökningen i träningen har dygnets timmar blivit alldeles för få, så jag försöker aktivt ta vara på de få och korta stunder som erbjuder mig lite lugn och ro.

Samtidigt skräms jag av det faktum att kanske ännu en förkylning är i antågande, så jag gör mitt yttersta för att hindra detta.

Av erfarenhet vet jag att man kan komma långt på en god natts sömn – något jag är beredd att praktisera i skrivande stund.

Flera timmar innan inlägget publiceras!

Ett välbekant oljud stör skönhetssömnen, och man kravlar sig sömndrucken ur en säng som är precis lagom varm.

Visst hade jag gärna kramat kudden någon extra timme, men det är en lyx jag inte kan unna mig dessa dagar.

Dagens första träningspass väntar – en långpromenad på 16.3 km.

Jag får se det som uppvärmning inför den 12 km långa cykelturen till jobbet, och sen väntar en 20 km lång cykeltur hem.

Jag kallar detta för en helt vanlig dag…

… ja, det är min dröm!

Kanske kan den anses som udda, men möjligheten att kunna inspirera och motivera andra människor till ett annat liv ligger mig varmt om hjärtat.

Att få andra och inse att man alltid klarar mer än man tror - att våga tro på sig själv.

Detta är dock bara en enkel förklaring, och det finns mycket mer att säga om det!

Men för att vissa av er inte ska ”spricka” av nyfikenhet väljer jag att avslöja drömmen i all enkelhet! ;)

Den senaste tiden har en viss dröm blivit allt mer återkommande och det är väldigt frestande att följa den.

Dock kommer den att kräva stora förändringar i mitt liv.

Frågan är bara om jag är redo för det nu, eller om jag ska lägga band på mig själv?

Sommarens äventyr kommer garanterat att ge mig en skjuts i rätt riktning…

… men kanske skulle jag tjuvstarta i liten skala och se hur allt utvecklas innan jag fattar ett beslut?

Då dagdrömmeri är en sysselsättning som anstår en man av min typ har det blivit dags för mig att avslöja ännu en galen idé:

En dag (om många år) skulle jag gärna vilja klippa banden med omvärldens alla ”måsten” och ge mig ut på äventyr i en husbil av rang under 12 månader.

Tillsammans med Emmelie och hundarna!

Att få möjligheten att driva runt längs vägarna och använda tiden till att skriva och hålla drömmarna vid liv.

 Med denna husbil kan man fånga dagen!

… finns, som alltid, min bästa vän.

Som tröst.

Eller för att äta upp min middag.
Oavsett vilket – hon finns här!

Som vi alla vet är en förkylning livshotande när män drabbas…

… men trots att jag stundvis får en utomkroppslig upplevelse är jag viss om att min envishet kommer att besegra detta.

Något som kan underlätta tillfrisknandet är överdriven sympati för min svåra situation.

Det regnar och blåser ute, och jag själv finner all motivation jag behöver för att inte falla för frestelsen att gå ut…

Valet att söka tillflykt under filten i soffan har visat sig vara alldeles för enkelt och vid min sida infinner sig snabbt Bagheera.

Och Debbie.

Kanske för att hålla mig sällskap en liten stund, men troligtvis mest för att jag har kommit över en påse med gottgott…

… och är man förkyld är det helt i sin ordning att äta godis en torsdag!