Jag vet inte hur många timmar jag suttit och stirrat på det där textdokumentet som aldrig tycks fyllas av de ord som jag vill förmedla.

Jag skriver, skriver ut, skissar, ändrar, ångrar, ändrar, skriver, skriver ut…

Just nu känner jag mig lika trög som innehållet en ketchupflaska från Heinz: Jag vet att det finns där inne… det vill bara inte komma ut – och det hjälper föga att slå sig själv i bakhuvudet.

Detta är helt fel läge att få skrivkramp!

Kanske kunde en cykeltur med Demona hjälpa till?