Up close…
Henrik Olsson
Det har blivit kväll denna lördag, och man har inte allt för mycket konstruktivt att göra just nu. Vovvarna är utspridda på strategiska ställen i huset samtidigt som jag sitter i tv-soffan och njuter av Simpson och Family Guy. Eller slötittar kanske man ska säga… tankarna rör sig i märkliga banor denna afton…
Jag fick tidigare en märklig tanke som fick mig att gå in på kontoret och söka upp en mapp som jag aldrig trodde att jag skulle få för mig att öppna igen. Mappen innehåller halvfärdiga sånger jag skrev i min ungdom… dvs, när jag var runt 16-17 år. Jag tog fram gitarren och körde igenom några av låtarna. Det lät förjävligt. Jag har knappt rört gitarren på flera år. Den musikaliska ådran i mitt liv har trängts undan av andra saker.
Kanske var det lika bra – jag föddes inte med en sångröst… men jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade kunnat sjunga, men samtidigt får jag vara en av alla dem som kan njuta av andras underbara röster när jag själv föddes med en myndig stämma som bäst lämpar sig för andra situationer.
Den kreativa ådran har det dock inte varit något större fel på, och mina sätt att uttrycka mig på har visserligen inledningsvis varit musiken, men sen poesin och fotograferingen… idag ligger den sidan hos mig vilande, i väntan på nästa våg av inspiration. Jag hoppas att den vågen infinner sig snabbt, för jag känner inom mig att jag har mer att förmedla än det som jag redan förmedlat via ord och bild.
Kanske blir det en ny utställning i Kuben snart?
