Ljug inte för mig! Något av det absolut värsta jag vet är när människor ljuger för mig. Att dessa sen försvarar sina lögner med fler lögner gör knappast saken bättre.

Än mindre när dessa förlöjligar vad jag vet för att själva framstå som “ärliga” eller “bättre”.

När det gäller sådana människor känner jag inget annat än ett enormt förakt. Jag är beredd att gå så långt att jag kan erkänna att jag till och med känner avsky. Och värre.

Resultatet för människor som ljuger för mig blir alltid detsamma: Ingen sådan sak är önskvärd i mitt liv. En efter en avfärdas dessa från mitt liv, och jag känner verkligen absolut ingenting inför detta. Bortsett från en välbehaglig känsla av lättnad.

Det är onekligen en härlig känsla att slippa lögnaktiga individer. Ingen förtjänar att ha en sån i sin närhet.

Min “pappa” var en mytoman av rang, och jag fick växa upp med en mängd olika lögner. Som barn är det svårt att avslöja lögnare, men som vuxen är det lättare att genomskåda sådana vidriga människor.

Speciellt om man redan råkat få många års erfarenhet. Slutsumman torde ändå bli: Om man har den minsta respekt för en människa så ljuger man inte för denne. Om och om igen.
I efterhand försvarar man inte heller sin lögn mer fler lögner. Om det ens är möjligt att göra saken värre, så är det när lögnare låtsas om som om ingenting har hänt. Det, om något, gör allt mycket värre.

Sådant patrask har inte i mitt liv att göra, och dessa har för alltid förlorat mitt förtroende och respekt. Men det är en sån värld vi lever i, där lögnens fader påverkar oärliga på alla tänkbara sätt.

Sanningen har helt lämnat världen!

Det är onekligen tragiskt, men det är den värld vi lever i idag. Värdet av ärlighet aktas för intet idag, och resultatet blir att vi ständigt omges av lögn. Varje individ har dock ett ansvar att sätta ner foten och fördriva lögnen.

I dessa tider blir det allt viktigare att stå upp för sanningen. Varför är det så enormt svårt för vissa att bara vara ärliga gentemot andra? Är en relation så lite värd i lögnarens ögon – ja, då gynnas man bara av att slippa den personen. För gott.

Man får inte glömma att en lögn är en högst medveten handling. Man ljuger aldrig av misstag.

Ett gott råd: Ljug inte för mig om du vill vara en del av mitt liv.

Jag kan tänka mig att “vita lögner” är acceptabla. Exempelvis om man vill dölja en överraskningsfest eller liknande. Det finns trots allt stunder där man kan “skjuta” på att berätta sanningen – men syftet med en eventuellt “lögn” är ju att sanningen kommer att bli synlig förr eller senare.

En inbiten lögnare har dock aldrig för avsikt att göra sanningen känd på något sätt. Denne strävar ständigt efter möjligheter att få fortsätta ljuga, och tänker enbart på sig själv. Sådana människor ska man akta sig för till varje pris.