Att vara kristen utan församling kan vara lite knepigt, men inte nödvändigtvis sämre. Inledningsvis var mina erfarenheter av en kristen församling goda, men efter många år förändrades min syn på det hela.

Jag har länge funderat över om jag ens ska skriva något, men i slutändan anser jag att detta vittnesbörd är minst lika viktigt som mitt tidigare vittnesbörd.

Även om det tidigare idag är att anse som värdelöst.

Innan jag glömmer: Är du totalt ointresserad av religion så kan du sluta läsa här.

Jag har alltid varit engagerad på alla tänkbara sätt i min tidigare församling. Under mina mest aktiva tider fick jag ofta samtal om man kunde hjälpa till på något sätt. Jag tackade gladeligen ‘ja’. Oavsett vad det har handlat om. Uppskattningen, eller rättare sagt “uppskattningen” har jag korkat nog tolkat som “gemenskap och tillhörighet“. Jag trodde i min enfald att församlingen behövde mig på något sätt, men så var inte riktigt fallet…

Att idag hålla facit i handen får en inte precis att känna någon större glädje.

Det hela är ganska invecklat, men jag ska försöka förklara min åsikt på bästa tänkbara sätt. Det finns en risk att detta kan misstolkas som självömkan, men jag är övertygad om att det behöver berättas oavsett. Speciellt då mina erfarenheter dessvärre inte är helt ovanliga.

Under mina år som kristen har det funnits perioder i mitt liv då jag inte varit aktiv av olika anledningar. Därmed har jag inte heller synts till i församlingen. Dagens datum avslöjar att det är mer än 3 år sen jag sist besökte en gudstjänst i Tullbrokyrkan i Falkenberg.

Frustrerande nog har det också fått mig och inse hur lite värd jag faktiskt var som människa. “Kärlek” trots allt är ett budskap som det mer än gärna predikas om i våra kyrkor, men det är uppenbarligen bara tomma ord.

Vad fick mig att komma till insikt om hur allt låg till?

Ärligt talat så kan jag inte nämna en sak, då det beror på flera olika saker. Något som däremot väckte den björn som sov var mina teologistudier på Hylliepark Folkhögskola.

Inget negativt om varken lärare eller kursdeltagare, då jag i början kände en brinnande iver kring just studierna. Däremot märkte jag tyvärr på vissa sätt att den kristna församlingen lyftes till skyarna på ett närmast överdrivet sätt. Detta fick mig att tänka efter, och i samband med detta väcktes många negativa känslor inom mig, och jag började dela med mig av mina erfarenheter.

Inte helt oväntat blev jag ganska snabbt “det svarta fåret”, men i ärlighetens namn så föredrog jag nog den titeln mer. Jag kommer att fortsätta att vara kristen utan församling. Det finns naturligtvis många nackdelar med det, och risken att helt tappa tron är stor. Samtidigt tror jag ändå att risken är större om man omger sig med hycklande kristna.

Ibland har jag lekt med tanken att besöka en gudstjänst i min gamla församling, mest för att få höra orden: “Välkommen tillbaka, vi har saknat dig.”

Ord som kan verka vänliga och välkomna, men då får man också tänka på följande: Sen mitt sista gudstjänstbesök har ingen hört av sig och frågat hur jag mår, eller varför jag inte kommer tillbaka.

Jag hade dock en kortare kontakt med pastorn förra året, men den kontakten togs på grund av ett (från mig) ganska kritiskt inlägg på Facebook. Kontakten var över på ett par dagar, och sen dess har det varit tyst.

Ingen av mina riktiga vänner skulle tillåta att jag bara försvann… Insikter är ändå oerhört värdefulla.

Skulle det krävas information kring faktiska händelser är det bara att säga till. Det inlägget lär dock bli avsevärt längre än detta, och garanterat mer svavelosande…

Tacksamhet…

Samtidigt känner jag tacksamhet, och då dels för att jag idag inte längre tillhör en kristen församling. Och att jag faktiskt insåg vad Tullbrokyrkan gick för, i stället för att fortsätta gå dit åt efter år i den blinda tron att man har ett värde som människa i ett sånt “fint” sällskap.

Församlingarna behöver granska sig själva!

Det är min åsikt att församlingarna behöver granska sig själva mer ingående. Vad jag fått erfara så finns det alltid mer inflytelserika familjer eller grupperingar i en församling. Dessa skulle garanterat högljutt hävda att jag har fel, och för att få reda på sanningen om hur församlingsgemenskapen ser ut måste man fråga de medlemmar som inte har en kristen familj bakom sig.

Den kristna församlingen framställer sig själv som en kärleksfull familj, men det stämmer tyvärr inte. Vilken kärleksfull familj skulle tillåta att familjemedlemmar bara försvinner helt plötsligt?

Ett bibelord som kommit till mig allt oftare är från Lukasevangeliget 15:3-6

^“Då berättade han denna liknelse för dem: “Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det över sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag fann mitt förlorade får.”

Här talas det om en kärleksfull herde, och i församlingen är pastorn/prästen herden. Under alla mina gudstjänstbesök har jag dock aldrig hört en pastor säga: Det blir ingen predikan idag. Jag måste söka efter ett förlorat får.

Kan Sverige vänta sig en väckelse inom kort?

Nej, det är min andliga övertygelse att det inte kommer att bli någon väckelse förrän kyrkorna har vaknat och tar sitt ansvar på allvar. För varför skulle en kärleksfull Gud vilja sända trasiga människor till en församling som ändå inte kommer att bry sig om dessa? Knappast, det vore rent ut sagt svinigt av Gud att göra så.

Församlingarna behöver först lära sig att ta hand om sina medlemmar. Låt mig på ett något hånfullt sätt beskriva tillvägagångssättet med följande alternativ:

• Ta hand om honom/henne på bästa sätt, och visa att vi bryr oss om honom/henne som människa, och samtidigt hjälpa denne att hitta sin uppgift som kristen.
• Använda honom/henne för våra själviska syften i möjligaste mån, och låta honom/henne tro att vi värnar om honom/henne som person.

Svaret är egentligen ganska enkelt, men ack så svårt i kristna sammanhang. En dag hoppas jag ändå på att kunna återvända till en kristen församling, och få kristna vänner på riktigt. I skrivande stund har jag dock svårt och tro att det skulle se inom en överskådlig framtid…

Avslut:

Detta blev ett skrämmande långt inlägg, och har du lyckats ta dig hela vägen hit är jag verkligen imponerad. Målet med inlägget har inte varit att skapa förakt för kristna församlingar, utan för att lyfta vad jag anser är ett stort problem.

Samtidigt behövde jag verkligen skriva av mig, och tro mig; jag har valt varje ord med omsorg.