Med ett steg i taget kommer man i alla fall framåt!

Den onda foten har tydligen blivit något av en följetång i min något enkla tillvaro. Kvällens promenad landade på blygsamma 2 km – vilket tydligen var tillräckligt.

Åtminstone för foten.

Jag har blivit varse om att det kanske var dumt att gå så långt som jag gjorde i söndags och måndags, men något gott kom av det i alla fall.

Även fast det gjorde ont efteråt.

Under kommande dagar får både jag och vovvarna finna oss i något kortare sträckor. Lyckligtvis har jag möjlighet att cykla i stället, och på så sätt göra av med lite överskottsenergi.

Kombinationen av ont i foten och ont i ryggen har börjat sätta sina spår.

Visst får man känna tacksamhet över att även ryggen blir bättre, men inte helt oväntat blir sömnen påverkad av detta. Man vaknar flera gånger under natten av att man råkat flytta sig lite.

Förr eller senare kommer även detta att bli bättre!

Det är ju inte tanken att hemsidan ska vara någon klagomur, men för ovanlighetens skull har mycket drabbat en på kort tid…

Det positiva är i alla fall att hundarna både är söta och förstående inför husses tillfälliga tillkortakommanden. Med ett steg i taget kommer även dessa framåt!

Fortfarande nöjd:

Chocken över den dyra kostnaden för cykeln har lagt sig, och nu njuter jag bara över det faktum att den funkar precis som den ska.

Man halkade ju efter lite med träningen under några dagar, men jag ska försöka cykla så mycket det går nu.
Trots att vädret inte direkt är fördelaktigt, men så länge det bara regnar får man bita ihop.

… och bita ihop är nog precis vad man får göra, om man ska tro väderleksprognosen. Det är mer höstrusk än vinter där jag bor, men det är samtidigt ganska normalt på västkusten.