Alltid är det något! Under snart två veckors tid har jag haft ont i den vänstra foten, men har lyckats gå någorlunda bra ändå.

Nu känner jag dock att man kanske skulle kolla upp foten för att se vad det beror på. Det onda dök upp ganska hastigt när jag satte ner foten en gång, och sen har det hängt kvar.

Den är alltså inte stukad.

Inte helt oväntat påverkar detta promenaderna med vovvarna, och ibland tar det verkligen emot att gå en längre sträcka.

Speciellt i början dras det lite hårdare i kopplet, och det gör ju att man sätter ner fötterna hårdare än vanligt. Detta, i sig, är allt annat än behagligt.

Att man sen till vardags belastar foten (och kroppen) annorlunda pga detta, gör att det börjar kännas lite även i benet.

Samtidigt är jag besvärande envis, och lär nog bita ihop ett litet tag till. Kanske.

I ett försök att eventuellt fördröja ett läkarbesök har jag idag (alldeles för sen) valt att linda foten själv. Det ser kanske inte jättesnyggt ut, men när strumpan väl är på plats så märker ingen något.

Wilja visade samtidigt stort intresse för bandaget, så vi får se om hon försöker ta av det efter att jag somnat…

Detta är naturligtvis lite besvärande, då en del av träningen bromsas. Jag skulle nog ändå vilja säga att jag är vid gott mod. Under ett par dagar får vovvarna nöja sig med kortare promenader.

Resten av energin får de göra sig av med här hemma på tomten.

Om det inte känns bättre om ett par dagar får jag acceptera faktum och åka till vårdcentralen.

Låt oss fokusera på det positiva!

Trots att hundarna får vila kan jag fortfarande cykla obehindrat, och det är jag naturligtvis tacksam för. Annars hade nog tonen varit något mer bitter…

Dessutom påverkar inte den onda foten möjligheten att styrketräna. Även om jag på ett sätt nästan önskat att den påverkat det i stället för promenaderna.

Man kan dock inte alltid få som man vill. Alltid är det något, men detta kan också vara en “blessing in disguise“. Eller det är i alla fall vad jag hoppas på.