… men med tanke på antalet mil man tillbringat på cykelsadeln kan man ändå dra slutsatsen att det är extremt ovanligt att “stå på huvudet”.

Idag skulle dock statistiken ändras något under min cykeltur in till stan.

Efter ca 400 meter från Hundgården hamnade en ytterst liten pinne (på ca 14 cm) i framdäcket, och stänkskärmen vek sig in mot däcket och låste det.

Plötsligt ligger man mitt på grusvägen och kunde ganska snabbt konstatera att det blödde kraftigt från armbågen, och då man tydligt kunde se hålet förstod jag att det var ganska illa.

Jag plockade ihop mina saker som låg utspridda på grusvägen, och började sakta gå hemåt medan blodet rann ner för armen.

Smått skakis av händelsen kändes det som att man kunde svimma när som helst, och Godistanten skjutsade mig snabbt till akuten.

Lyckligtvis blev det bara ytliga skador, men sköterskorna fick tvätta såret ordentligt innan läkaren kom för att sy ihop allt.

Huvudet lyckades man skydda, och utöver armbågen fick jag ett par små obetydliga skrapsår på knät.

Jag är övertygad om att jag klarade axeln och ryggen bra just tack vare att jag hade ryggsäck på mig som tog en större del av smällen.

Hjälm har jag inte längre, men dagens händelse får en att överväga ett inköp av en sådan – för även om jag hade tur denna gång så vet man aldrig när olyckan är framme.

Nästa gång kanske man inte har samma tur.

Detta sätter lite käppar i hjulet för mig då all träning och arbete här hemma är inställt tills vidare, men jag känner mig ändå tacksam över att det inte var värre än så.

Från och med idag blir det därför påtvingad vila för armen några dagar, och finns det något bättre sätt än att bara luta sig tillbaka och njuta av Netflix och äta allt sånt som man egentligen inte borde äta.

Men så snart allt har läkt kommer jag att fortsätta använda cykeln, för i slutändan är detta fortfarande ett fantastiskt sätt att träna eller transportera sig själv!