Under ett par månader har jag medvetet gjort val som innebär att jag av flertalet olika anledningar valt allt mer isolerat mig från omvärlden.

Jag berättar inte detta för att få sympatier på något sätt, utan mer att lyfta fram vikten av att inte låta motgångar och problem styra ens liv.

Det finns mycket jag brottas med i mitt liv, men det finns också väldigt mycket att glädjas åt – och jag väljer att i möjligaste mån fokusera på det positiva.

Och med glimten i ögat, snarare än inställningen att “allt är skit” och “livet är orättvist”.

Ingen blir glad av att fokusera enbart på det negativa, samtidigt som det är en balansgång att inte bli falskt positiv på ett sätt som missgynnar mig själv i längden.

Men:

Jag fullkomligt älskar morgonpromenaderna med Turbo, och efterföljande styrketräningspass, att få se soluppgången, den stjärnklara himlen, solen på dagen och att få äta min gröt i enkelhet och ägna mig åt studier.

Inte att förglömma: Morgonkaffet!

Jag upplever ingen hopplöshet, men däremot en utdragen kamp som involverar dåtiden i förhållande till framtiden, och kommande vägval.

Vad som kommer att ske har irriterande nog ännu inte avslöjats för mig.

I horisonten kan man blott ana förändringar, och jag välkomnar naturligtvis dessa trots visst motstånd från undertecknad som samtidigt undrar om inte vissa saker kan finnas kvar i mitt liv.

Under den här tiden har jag på olika sätt motvilligt tagit avstånd från människor som betyder väldigt mycket, men detta är samtidigt en resa jag måste få göra – och få göra den själv.

Det finns alltid ljus i tunneln, och även om ljuset i tunneln ibland är ett tåg så finns det plats att kliva åt sidan, och samtidigt behöver man inte oroa sig att gå vilse i en tunnel så länge man rör sig framåt.

Jag är inte mörkrädd, och kommer inte heller att ge upp.

Det som stärker mig i en stund som denna är min tro på Jesus, och min inneboende känsla att allt kommer att lösa sig till det bästa.

På något förunderligt sätt.

Sådana här perioder är alltid utmanande på olika sätt, men jag vill inte riktigt se det som en prövning rent själsligt, utan snarare som ett ganska intensivt pass i ett andligt gym.

Men vem tackar väl nej till ett rejält pass i ett sådant gym..?

Däremot måste jag (med tanke på min bror) påpeka att det inte finns någon sådan anledning till oro, och omtänksamma kan trösta sig med att när jag väl är tillbaka kommer jag att vara värre än någonsin 😉

Allt jag ber om är förståelse och utrymme för detta, för det kommer att gå över.

Jag kan inte sticka under stol med att jag ändå finner viss njutning i sådana perioder, då man vid flera tillfällen fått erfara nyttan med dessa – och denna situation kommer inte att vara ett undantag från den regeln!

Det är med andra ord hopp om livet, och framtiden känns ljus!

Jag avslutar med att önska er alla en riktigt trevlig kväll!