… men idag utökades träningen till att även inkludera en tripp in till stan, och det bitvis hala väglaget innebar att man gjorde det med livet som insats.

Livet fick man lyckligtvis behålla, och genom att planera sin körning så undvek man även att cykla omkull – även fast det var riktigt nära några gånger.

Den övriga träningen flyter på riktigt bra, men just cyklandet verkar har uteblivit av flera olika skäl.

Dels bidrar årstiden till att man inte brukar detta fantastiska redskap speciellt ofta, men sen har man inte längre så många ärenden till stan.

Framåt våren/sommaren hoppas jag dock på att kunna börja jobba i stan igen, och då kommer man att kunna börja nyttja cykeln i betydligt större utsträckning.

Det finns också planer på att i framtiden återigen skaffa en cykelkärra för att underlätta handlande och övriga ärenden, men man har genom åren blivit ganska kräsen vad gäller den typen av tillbehör.

Det duger ju inte med vad som helst, och kärran ska samtidigt också duga till att transportera en vovve, och det lutar åt att få någon att tillverka en efter mina önskemål.

Min gamla trotjänare som bilden ovan visar återgick ju till kretsloppet för ett antal år sedan, och idag ångrar jag det trots att den olastad vägde nästan 40 kg.

Det var dock den cykelkärran som användes under cykelsemestern från Kiruna till Ystad, och samma kärra användes några år senare när jag gick från Kiruna till Ystad.

Han som byggde ramen har slutat tillverka cykelkärror, och han som byggde buren har dessvärre gått ur tiden för ett antal år sedan, och att hitta någon som kan bygga något liknande (fast lättare) är nog inte helt enkelt.

Vad gäller bilen så har i alla fall användandet minskat markant, och det är ju inget annat än positivt av flera olika skäl, och naturligtvis hoppas man att det kommer att förbli så.

Trots det faktum att bilen är ett fantastiskt redskap som varit till välsignelse för många under årens lopp.