Morgonen inleddes med en sovmorgon fram till ca 05.30 innan jag började riva tältet och packa i hop all utrustning. En snabb blick på himlen fick mig att inse att jag inte kunde se fram emot varken uppehåll eller solsken, så jag skyndade på lite extra för att ligga steget före.

När jag väl skulle starta det hela insåg jag att det inte gick att få någon gps-signal! Varken till RunKeeper eller till min karta. Jag började så smått ana ugglor i mossen, och lämnade campingen i tron att det skulle avhjälpa problemet. Men icke.

Det gick helt enkelt inte att få en signal, något som ändå var helt avgörande för att jag skulle kunna följa kartan i telefonen. Ett samtal till Telia skulle avslöja att någon bas i Forsvik drabbats av driftsstörningar, och att problemet förhoppningsvis skulle vara helt åtgärdat i afton!

Dagens vandring lämnade därför en lucka i kartan, men lyckligtvis hade jag ändå koll på hur långt jag gått: 40.6 km blev det totalt!

Medan jag sakta arbetade mig igenom dagens sträcka kom jag fram till detta hus (bild), och jag plötsligt kände jag igen platsen på ett ovanligt sätt. Har jag inte varit här förut? Jodå, just denna plats besöktes under cykelsemestern från Kiruna till Ystad 2009. Vi stannade till här för att försöka leta upp den snabbaste vägen ut till väg 49, och i t-korsningen tog vi då till vänster.

Med det goda minnet i behåll övervägde jag att ta samma väg denna gång också, men valde ändå av någon outgrundlig anledning att inte göra det. I stället fortsatte jag rakt fram, och det skulle visa sig vara ett bra val. Någon km senare vek jag av från vägen och fortsatte på Sverigeleden, när jag plötsligt hörde någon ropa bakom mig:

“Är du från Falkenberg?”

Instinktivt tänkte jag “vad har jag nu gjort”, men valde att i stället enkelt svara “ja” på frågan. Det skulle då visa sig att hon också minsann var från Falkenberg, och frågade om jag ändå inte ville ha en kopp kaffe.

Brukar jag säga nej till kaffe? Skulle inte tro det.

Jag vände om på vägen och gick ner mot huset, och ut ur det lilla torpet välde en väldans massa människor. En av dem skulle visa sig vara fotograf på Falkenbergsposten.

Världen är tydligen inte större än så.

Efter att jag hällt i mig kaffet ur finporslinet var det dags att fortsätta vandringen. På frågan om det var något jag behövde svarade jag “någon kan ta kärran”, men ingen tog kärran och jag och Debbie fortsatte vandringen ensamma. Vi gick dessutom fel två gånger men kom slutligen ut från skogen och nådde senare Karlsborg.

Där mötte vi upp Jan Söderström med familj som överlämnade en hel kasse med godsaker till mig! En del av innehållet kom med restriktioner om mängd/dag, medan det var fritt fram att smaska på kanelgifflarna!! Tack för gåvorna!

Nu har jag gått över 1500 km!! Ca 370 km återstår!