… och det gamla återfår sin forna glans.

När man var liten byggdes ointagliga fort i träd liknande detta, och hårda stider utkämpades mot osynliga fiender.

Man gömde hemliga meddelanden till efterlevande i fall man skulle bli en av de stupade, men mot all förmodan överlevde man varje sammandrabbning!

Ljudet från skramlande rustningar tystnade först när mamma öppnade dörren och uttalade det magiska ordet:

”Mat!!”

I dimman som lättar framträder symbolen för hopp, och insikten infinner sig om att den efterlängtade tryggheten är nådd!

Medan höstens färger målar bildens bakgrund stannar jag upp och låter min penna forma ord om de tider som flytt.

Förändringens vind väntar otåligt på att släppas lös, och framtidstron stärks.

Övertygelsen om att jag valt rätt väg att gå blir allt mer överväldigande när en sällsynt tyngdlöshet infinner sig i mitt hjärta.

Som om det befriats efter år i fångenskap…

Någon har sagt:

”Ett äventyr uppstår när man sätter allt på spel, ens förutfattade meningar om världen och sig själv, och vågar möta en värld man inte känner…”

Ord som känns fundamentala när man nu själv står inför ett vägskäl.

Ett avgörande val.

En förändring som krävs av dåtidens erfarenheter och framtidens visioner.

Otåligt trampar jag i nutiden.

De såg storhet, de såg framgång
De blundade för vad som fanns under ytan:
Fattigdom, nedgång

En spillra av hoppet levde länge kvar
Men fördrevs sakta av tiden
Det som byggdes av människohänder –
Revs av tid

Tidens tand som inte skonar något
Inför tiden är allt jämställt

Förfallet kommer förr eller senare

De som såg sitt hopp falna
De ser nu monument över svunna tider