Det rör upp känslor att se hundarna leka som tokiga här hemma. Båda leker hejvilt, och det verkar inte finnas någon ände på deras energi. Då och då får man gå in och avbryta leken för att ge båda en chans till återhämtning.

Dem är åtskilda medan jag är på jobbet, men så fort man kommer hem kan leken börja! Och den är en lek som aldrig tar slut!

Det är så underbart att se Wilja leka på just detta vis! Tyvärr var det något som Turbo inte orkade med under den sista tiden, och även fast han garanterat ville.

Nu har i alla fall Wilja en lekkompis för tillfället, och deras vänskap växer sig starkare för varje dag.

I början när Olsson (som hunden faktiskt heter) kom hit så var jag väldigt försiktig, och det var för bådas skull. Det skulle dock snabbt visa sig att min försiktighet var både onödig och överdriven!

Nu har dem i alla fall däckat! För stunden…

Men då dagen lider mot sitt slut är det snart dags att krypa till kojs. Troligtvis lär både jag och hundarna somna både snabbt och lätt! Vi behöver verkligen en god natts sömn under många timmar!

Man glömmer aldrig Turbo!

I morgon är det 2 veckor sen man fick låta sin finaste följeslagare korsa regnbågsbron, och man glömmer aldrig honom. Jag kommer på mig själv gång på gång när jag ska säga till hundarna att lugna ner sig, och det visar sig att jag säger Turbo i stället för Olsson.

Det är uppenbarligen svårt att vänja sig av vid det namn man förknippar med både bus, lek och en överväldigande kärlek. Även om man fortfarande sörjer Turbo, så klarnar alla underbara minnen allt mer. Dagligen påminns man om bilder på hans liv här hemma under alla år, och man känner bara en tacksamhet över att man fick vara den som fick se honom växa upp och sen bli gammal.

Han är så saknad! ♥

Här hittar du oss på Facebook