Här har någon jobbat både hårt och flitigt! Medan den äldsta bonusdottern passade Turbo och städade åt mig så gick jag och Wilja iväg på vad som tidigare varit en välbekant väg.

Men inte längre! Tidigare var man helt omgiven av höga tallar, men nu är landskapet öppet.

Även om det var enkelt att följa den gamla vägen, men man kände inte igen sig alls! Detta är ändå något som är lite charmigt med att bo i skogen. Förändringens vind blåser även här, och nytt liv får ta sin plats. Det är tveksamt att jag får se avverkning på denna sidan igen, men man lär få se plantorna ta höjd med åren…

Hur som helst; tanken med detta var ju att få extra tid med Wilja, och aktivera henne lite mer. Allt medan Turbo stannade hemma med bonusdottern och fick vila allt medan han försökte smaska på ett tuggben.

Promenaden blev nästan 6,4 km och vi lyckades avverka detta på 1:00:27. Kanske inte mitt personbästa, men samtidigt helt klart godkänt med tanke på hur länge sen man var ute på en riktig powerwalk.

I morgon ska Turbo få följa med på promenad, så då blir det en kortare promenad. Men det är en promenad, icke desto mindre! Personligen känner jag mig mer än nöjd just nu. Dels har Wilja somnat, men mitt hus är också rent och fint. Kan man känna annat än tacksamhet för detta?

Armbågen är fortfarande inte bättre.

Märkligt nog, men på onsdag ska man få träffa läkaren igen. För tillfället äter jag inte längre några av tabletterna som skrivits ut, mestadels för att dessa inte verkar ha någon effekt.

Det jag egentligen hoppas på nu är en kortisonspruta rakt in i armbågen, trots att jag mycket väl vet hur obehagligt det är – men det måste bli ett slut på detta nu. Man är mer än trött på denna utdragna skiten!

Här hittar du oss på Facebook