Cykeln fortsätter att rulla, och för stunden verkar det nästan för bra för att vara sant. Under de tre senaste dagarna har man trampat ihop nästan 97 km.

Vissa kanske inte tycker att det är något speciellt med detta, men för mig är det värdefullt. Att sen komma hem och snabbt på tända kaminen och luta sig tillbaka.

Naturligtvis dröjer det innan man får känna av denna härliga värme, men jag har inte allt bråttom denna aftonen. I detta njutbara börjar dock latmasken mana mig till att ta en vilodag, men i skrivande stund finner jag dennes argument högst överdrivna.

Oavsett tycker jag i alla fall att man har ett fantastiskt bra upplägg! Jag tar bilen hemifrån och lämnar den hos flickvännen och trampar sen knappt 12 km mot jobbet. Hon kan strax efteråt sätta sig i en behagligt varm och isfri bil och köra till jobbet. När hon slutar jobba kör hon hem, och efter att jag slutat jobba så trampar jag dit.

Det hela är lite som en mer avancerad variant av samåkning. Två personer åker till jobbet, men bara en bil behöver kallstartas på morgonen. Samtidigt erbjuds jag en något behaglig dos av träning, och får möjlighet att sakta bygga upp konditionen igen.

För stunden är jag helt enkelt inte redo att cykla knappt 26 km till jobbet – och sen hem igen. Däremot är det en bra träning att kunna cykla knappt 12 km till jobbet. I alla fall tills vidare. Men förr eller senare kommer man nog att sakta vilja utöka allt.

För stunden är dock vintern det största problemet. Att cykla längre sträckor i minusgrader kan vara ganska besvärligt ibland.

Snart har halva januari försvunnit.

Ja, och vad gäller träningen så bådar det verkligen gått för framtiden. Det är dock viktigt att inte bli högmodig i detta. Några dagars viktiga segrar betyder inte att man vunnit varje strid som står att vänta.

Men man får absolut vara tacksam och nöjd! Jag klarar en dag till. Kanske. Eventuellt. Möjligen.

Vi på Hundgården önskar er alla en riktigt trevlig kväll!

Här hittar du oss på Facebook