Om jag aldrig frågar, så behöver jag inte heller få det där svaret jag inte vill höra. Att tiden sakta men säkert börjar närma sig sitt slut. Att hans 11 år faktiskt har börjat visa sig.

Han har av uppenbara skäl inte längre samma fart eller lust, men samtidigt har en gammal hund all rätt att ta det lite mer försiktigt.

Att ta sig upp i sängen har visat sig vara en utmaning, och det är tydligt att lederna säger ifrån. Blicken börjar bli grumlig, men ändå så ser han på mig med samma ögon. Promenaderna har blivit kortare, och vissa dagar känns det som att även det är för långt för honom.

Wilja är nog något frustrerad över alla korta promenader, men hon aktiveras i stället på andra sätt.

Kaotiska kumpaner

Jag minns den tid då Turbo och Fjant kunde ägna hela dagarna åt att springa runt och jaga varandra. Ingen av dessa verkade bli trötta oavsett.

Samtidigt har han verkligen rätt att åldras med värdighet och njuta av livet, och fortsätta vara delaktig trots att hans ben inte riktigt orkar hänga med fullt ut. Hur jag ska lösa detta på bästa sätt är jag inte helt på det klara med än. Men jag vill göra mitt yttersta för att hans ålderdom ska bli lika givande som hans ungdom.

Han har ju trots allt varit hos mig under snart 9,5 år, och är den hund som gjort ett enormt stort intryck på mig och alla han träffat under årens lopp. Men han är också den största busen jag någonsin haft – och det säger jag med kärlek.

Mitt i alla tankar så vet jag om att mitt ansvar som hundägare kommer att ställas på prov, där jag motvilligt måste ta ett beslut för hundens bästa. Oavsett hur smärtsamt det än kan vara. Även om jag aldrig frågar så undkommer jag inte detta ansvar.

Jag vet om att en dag måste jag fatta det beslutet. Inte idag. Inte i morgon. Men i framtiden…
Men helst inte alls.

Här hittar du oss på Facebook