Jag vänjer mig aldrig vid ljudet när larmet går. Någon har eventuellt fått ett hjärtstopp. Det känns som att det skär genom både ben och märg.

Jag är en av 130 000 sms-livräddare i Sverige, och när larmet går så vaknar man verkligen till.

Idag åkte jag ner till Halmstad för att träffa en vän. Medan vi gick där längs Hamngatan och smuttade på varsin kaffe hördes det där ljudet igen.

Jag fick upp telefonen snabbt och försökte ta del av så mycket information som möjligt innan jag slängde kaffet. Larmet blev av någon anledning återkallat direkt, men adrenalinpåslaget var märkbart.

Aviseringen i telefonen är den enda information som återstod:

“Kritiskt! Misstänkt hjärtstopp – 290 m”.

Detta är verkligen en fantastisk tjänst! Så pass att man är förvånad över att den inte börjat användas tidigare. Jag registrerade mig som sms-livräddare för ett antal år sedan. På den tiden fanns inte tjänsten i Halland, men till slut kom den glädjande nyheten:

“Som åttonde region i Sverige ansluter sig nu Halland till tjänsten sms-livräddare. Startdatum är den 14 februari 2021 på Alla hjärtans dag.”

Bli sms-livräddare!

Sen den dagen har man hunnit få några larm, men av olika anledningar har man inte kunnat åka på något. Tills för ett par veckor sedan.

Strax efter 10.00 en förmiddag började larmet tjuta här hemma. Ett misstänkt hjärtstopp mer än 5 km bort.
“Hinner jag? Är det ens lönt?” var några av tankarna som dök upp. Men lika snabbt bestämde jag mig för att åka på larmet. Trafiken var allt utom gynnsam, men vad ska man göra?

Efter att jag kom fram känns det som att kroppen stängde ner, och på något sätt gick allt på automatik. Jag hade med mig hjärtstartaren, men valde att börja med hjärtkompressioner.

Alla blåljusenheter var redan på väg. Efter några minuter kom räddningstjänsten och kunde avlösa mig.
Därefter kom både polis och ambulans. Och en till ambulans.

Eftersom jag var först på plats så blev min bil instängd, så det fanns ingen möjlighet för mig att lämna platsen. På något sätt slog jag om och försökte ta hand om den andra parten medan de övriga verkligen gjorde allt de kunde.

Man önskar innerligt att allt slutat lyckligt, men tyvärr gick personens liv inte att rädda.
Jag kan ärligt säga att man bitvis haft svårt att hantera detta, och det är något som lär följa mig länge.

Det handlar dock inte om skuld. Jag kunde verkligen inte kört fortare, och de hjärtkompressioner man gjorde var kanske inte perfekta – men det var ändå något.

Ibland har jag undrat om jag ens skulle åkt på larmet, men samma svar dyker alltid upp: Självklart.
Man bidrar med en trygghet i samhället, oavsett utgången av ett enskilt fall.

Bli SMS-livräddare!

Här hittar du oss på Facebook och Instagram!