Man kan säga hoppsan…

Dagen som sådan har bestått av regn, och där emellan har det duggat. För egen del så har man hållit sig någorlunda passiv med motiveringen att detta är en vilodag.

Det är kanske inte riktigt en vilodag, men visst slötittande på Netflix har förekommit – och inte speciellt mycket annat, om man säger så…

Mitt i vilans ljuvlighet så får jag ändå erkänna att jag saknar min cykel. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge. Trots att väntan känns lång!

Jag hade kanske planerat för någon form av aktivitet här hemma. Det skulle dock visa sig att latmasken tog överhanden på mer än ett sätt.

Fast det är väl ändå helt ok, speciellt en regnig onsdag.

I skrivande stund ligger både Turbo och Wilja och sover sött i sängen, och snart är det dags att väcka dessa för en kortare promenad.

Min fot känns lite bättre, men jag låter den vila ett par dagar till för säkerhets skull. Eftersom vädret är som det är så finns ingen anledning att påskynda ett tillfrisknande.

Inte för att man kan det ändå…

I denna stund är jag dock tacksam för att skador av denna sort är högst ovanliga. Under årens lopp har man ju utsatt kroppen för en hel del tokigheter och klarat sig helskinnad, men när man väl sätter ner foten blir det problem…

Man kan säga hoppsan efter en sån händelse, men nu vilar vi. Och hoppas på det bästa.

Om allt läker som det ska så kommer vovvarna att få sina efterlängtade långpromenader inom kort.

I övrigt:

Helt inaktiv har man dock inte varit. Idag har jag nämligen gjort något man aldrig trodde skulle bli gjort. Utan att avslöja för mycket så handlar det om att ta ytterligare ett steg i rätt riktning.

Hur det blir med den saken återstår att se, och om resultatet blir som önskat kommer jag onekligen inte att kunna tiga om det. Om det inte blir som önskat finns dock risken att jag tar med mig detta i graven.

Nyfikna bör därför hålla både tummar och tår för min skull.

Avslutningsvis så önskar vi på Hundgården er alla en riktigt trevlig kväll!