Året var 1978 och höstlöven började sakta släppa taget om träden. Solen sken så där underbart och jag kan bara anta att det ovanför mig var en klarblå himmel.

Ett minne på Facebook dök upp i flödet…

Min outfit var förvisso helt tidsenlig, men bilden beskådar man nu med betydligt äldre ögon.

Kort sagt: Käre värld, som man så ut!! Man var i alla fall söt och glad!

Man växte upp under en tid då det på långa vägar inte fotograferades i samma utsträckning som idag. Det var dyrt både med kameror och film, och framkallningen var inte direkt gratis.

De få bilder som dock finns från mina unga år är ändå uppskattade. Det verkar inte finnas några negativ kvar, så man får verkligen vara rädd om de papperskopior som finns. 

Den här bilden är utan tvekan en av mina absoluta favoriter, och även den är från 1978. Det är Johan som sitter på traktorn, och jag åker snålskjuts.

Huset man ser i bakgrunden är det hus vi tillbringade våra första år i. Där växte man upp.

Mitt rum var till vänster på övervåningen, och min brors rum var till höger.

Var det ett spökhus?

Man har inte så många minnen från tiden i huset, men några är ganska märkliga. Huruvida dessa minnen är baserade på mardrömmar eller faktiska händelser är svårt att säga idag.

Det finns dock historier om oförklarliga händelser, dörrar som ska ha öppnats och stängts, ljudet av fotsteg mm.

Nu tror jag kanske inte på spöken i ordets rätta bemärkelse, men däremot är jag övertygad om att det finns en andlig verklighet.

Någon gång hoppas jag på att få möjligheten att besöka huset igen. Mest för att se om man kan väcka några gamla minnen till liv.

Idag har jag ganska vaga minnen av hur det såg ut inuti, även om man minns vissa detaljer. Som den branta och svängda trappan till övervåningen.

Ett minne jag har från den trappan är att jag i väldigt unga år försökte åka rally ner för den i en bananlåda… Man kan lugnt säga att resultatet inte motsvarade förväntningarna.

Det var också i det huset jag bröt ett nyckelben efter att jag halkat på mattan i vardagsrummet. Antar att förmaningen om att inte springa inomhus fick en annan innebörd.

Nästa gång jag bröt ett nyckelben var när jag och några kompisar trätt ett kartong över oss och försökt gå. När vi ramlade hamnade jag underst mot kanten på en rabatt.

Nog för att minnena inte är många till antalet kan man inte riktigt låta bli att le när man tänker tillbaka. Så mycket tokigt man hittade på som liten!

Året var 1978 när allt började.