När en ack så ringa skara barn med stora fantasier sammanstrålar och beger sig ut på häxjakt är det väl inte så där jättemycket som kan gå helt galet fel?

Berättelsen är baserad på verkliga händelser, och utspelade sig för nästan 40 år sedan…

”Detta rör en händelse för länge, länge sedan, på den tid då det var allmänt accepterat bland fantasifulla små barn att ensamma gamla damer med kristallkronor var häxor.

I mina unga år bodde vi vid ett tillfälle i ett flerfamiljshus i centrala Ludvika, och i trappuppgången bredvid bodde en gammal dam som i våra ögon levde ett mycket suspekt liv tillsammans med sina krukväxter.

Efter lite detektivarbete kunde jag, min bror och en av mina vänner konstatera att hon hade en stor kristallkrona i sitt vardagsrum.

Min vän förklarade tydligt för mig att sådana kristallkronor endast återfanns hos häxor.

Jag fann ingen anledning att betvivla min 3 månader äldre väns livserfarenhet, och kände rysningarna längs ryggraden när jag tänkte på vad en häxa var kapabel till.

Vi insåg snabbt att det var vår uppgift att fördriva häxan, och därigenom säkra samhällets trygga framtid.

Det enda som skulle hjälpa oss i vår kamp mot ondskan var helt enkelt att kasta jord på hennes vardagsrumsfönster – och det gjorde vi. Ordentligt.

När vi efteråt lämnade platsen så snabbt som våra små ben bar oss, trodde vi naturligtvis att ryktet om vårt hjältedåd skulle spridas vida omkring, och följas av ära och berömmelse.

Men jag kunde inte ana min kära mors reaktion när ryktet nådde hennes öron. Hon konfronterade genast oss häxjägare och vårt mod flydde som råttor när man tänder ljuset.

Hårdnackat förnekade vi dock all inblandning i detta dåd, men riktigt så lätt skulle vi komma undan. 

I alla fall inte med en moder som var lika listig som en räv.

Ganska snabbt hade våra lögner genomskådats, och vi skulle få stå till svars för våra gärningar. Med ett stadigt tag om våra öron bar det av hem till den gamla damen där vi fick be om ursäkt.

Ord som endast gällde om förbättring följde.

Vi insåg då att jord icke kan fördriva häxor, men däremot försvann påsen med lördagsgodis spårlöst…”