Idag var det dags för ännu ett återbesök hos farbror doktorn, och såret tvättades ordentligt och fick ett nytt (och mindre) förband än tidigare.

Om en vecka åker man tillbaka dit, och förhoppningsvis är det sista gången.

Man har obehindrat kunnat cykla en del den sista tiden, och snart kan man nog börja styrketräna ordentligt igen – och sen är väl ordningen återställd igen.

Trots att det dragit ut en hel del på tiden är jag ändå tacksam över att det inte slutade värre, och med facit i hand så är detta den första olyckan på 25 år, och den “allvarligaste” under mina 40 år på cykelsadeln.

Med tusentals mil efter vägarna kan man ändå påstå att man haft tur – och förhoppningsvis fortsätter turen under framtida cykelturer i vårt härliga land.

Såvida man inte får in fler pinnar i framdäcket…