… men det känns ändå som en evighet, och hennes plats ekar tom – och så ska det förbli.

Häromnatten drömde jag om henne, och mötte hennes glada och lekfulla sida, och fick ännu en gång uppleva hur hon försökte locka mig till lek med att “överräcka” trossen.

Jag sträckte mig efter kameran i hopp om att ännu en gång fånga hennes lekfullhet, men innan jag fick fatt i den bleknade hon bort framför mina ögon.

Och jag mindes varför.

Jag saknar hennes intensiva blick och trofasthet, vissheten om att jag var hennes allt – på samma sätt som hon var mitt.

Ingen tigger längre enträget pizza med knorrande, pipande och stampande i golvet eller på eget bevåg ta en frukt ur fruktskålen när husse uppenbart missat att det är dags för ett litet mellanmål.

Jag saknar hennes ragg från öron till svansspets när hon tydligt skulle visa obehöriga att jag var hennes, och ingen annans. Nåde den som skulle försöka ändra på det.

Jag saknar hennes skitiga tassavtryck på det sällan nytorkade vardagsrumsgolvet, det ”knorrande” ljudet hon gav i från sig när hon hade det riktigt gott.

Jag saknar det faktum att oavsett hur väl man fördelade märgben mellan hundarna hamnade alla alltid hos henne.

Det var inte bara en hund.

Det var min bästa vän, och den ultimata träningskompisen.
Det var min personliga livvakt, och den som tröstade.
Den som fick mig att le, och nu otröstligt gråta…