Inte för att vi kör “först till kvarn” när det gäller själva arrangemanget kring övernattningen som sådan, men Debbie är alltid först in i tältet och tar därmed också sina friheter under mina vilda protester!

Eftersom ingen av oss frivilligt vill sova på filten brukar det sluta med att vi båda får trängas i den lilla tältsängen.

Jo, visst kan jag få henne att gå ner och lägga sig på filten. Tillfälligt… men när jag somnat återtar hon sin plats i sängen och jag kryper omedvetet ihop i fosterställning för att erbjuda henne den plats hon behöver.

Sen brukar jag vakna upp med viss ömhet i benen…

Det finns inget som slår friluftslivet!