Öppenhet för andlighet…

Det känns som att fler och fler människor tror på spöken, och fler och fler säger sig ha träffat på dessa någon gång under livet. Vissa blundar helt för möjligheten att människor kan gå igen, men samtidigt händer väldigt mycket som är svårt att förklara och i sådana sammanhang kanske det är lättast att kalla det för spöken.
Jag har alltid haft en viss dragning till det övernaturliga, och som liten var veckans favoritstund när mamma berättade spökhistorier för mig och min bror. Det är något särskilt med det oförklarliga. Fotsteg på vindar, dörrar som öppnas och stängs, möbler som flyttas… Ja, i andarnas värld är allt möjligt.
Det sägs att det finns ett spöke i Emmelies hus. Anna ska hon visst heta. Hon lär ha gjort sig hörd flera gånger, bland annat när vi var där och arbetade på huset. Emmelie var ensam på vinden medan vi andra arbetade med fasaden. Fotsteg hördes, och Emmelie trodde först att det var någon av oss, men när hon insåg att hon var ensam i huset valde hon att gå därifrån…
Det okända kan vara både spännande och skrämmande. Man vet inte vad man har att göra med, och kanske är det just det som får folk att försöka locka fram spöken, andar, änglar, demoner eller vad man nu vill kalla det.
Mitt hus (där jag och Emmelie bor) har anor från slutet av 1800-talet, men till min stora besvikelse sker inte något övernaturligt alls. Varken spöken, andar, änglar eller demoner visar sig. Fast kanske är det som det beskrivs i ”En hjärtformad ask” – att spöken är rädda för hundar… och i så fall lär inte något spöke våga sig hit.
Men jag ska inte sticka under stol med att det hade varit lite häftigt om det nu bott ett litet spöke här i huset…




9 kommentarer