Vandringen

Han tog sina steg. Vacklande. Nästan som en drucken, stödd av sin stav. Sin vän på vägen. Hans kläder var slitna, smutsiga och fulla med lagade revor och hål. Allt var svart. Allt var vitt.

I skymningen påbörjade han sin vandring genom dödsskuggans dal. Trots åratal av vandring har det inte blivit mörkare, ej heller ljusare. Han vandrar sin väg. Förbannad av den högste, förkastad av den lägste. Ljuset vill inte ha honom, och mörkret har vänt honom ryggen. Ständig skymning är hans dom. Världens färger är förlorade. Allt han ser är svart. Allt han ser är vitt.

Hans hjärta är fyllt av hat, såren vill aldrig läka. Förbannad är han, och förbannad är den som korsar hans väg. En evig skymning. Utan ljus, utan färg.

Maten han äter smakar illa och mättar inte, vattnet han dricker smakar bittert och släcker ingen törst. Hans drömmar bleknar likt dimman en tidig morgon, smälter likt snö i handen på honom när han försöker gripa tag om dem.

Kärleken förde honom in på denna väg. Kärleken förbannade honom. I evighet ska hans vandring förbli i skymningen. I evighet ska hans hunger och törst aldrig släckas. Ständig plåga. Ständig ångest. Kärleken lät honom dra strå, och han drog det kortaste.

Förbannad är han. I evighet.

Aldrig får såren vila och läkas, aldrig får hungern stillas, aldrig får törsten släckas. Bördor ska han bära, utan lättnad. Inte så tunga att han bågnar under dem, inte så lätta att han kan gå upprätt.

Förbannad är han. I evighet.

Varje andetag ska kännas som om han stryps, men ändå kan andas. Varje steg ska han gå med krossad fot. Vacklande ben. Stödd av sin stav. Vandraren. Förbannad i evighet. Rättvisan skrattar honom i ansiktet. Kärleken hånar honom glatt. Vänner sviker. Vandraren måste gå ensam. Endast med sin stav som sällskap. Tomheten är överväldigande, och vandringen evig.

I skymningen.

© Henrik Olsson –