Till minne av…
Saknad…
Det finns många bilder på Johan när han var liten, och detta kort är en av mina favoriter.
Fotografen (som är okänd) tog kortet runt 1985 och lyckades fånga Johans nyfikenhet och livsglädje.
Papperskopian som jag har är gammal och sliten, men håller man kortet i sin hand är han mer verklig än någonsin. Bilden visar en ung kille som älskade livet och gärna gav sig ut på äventyr. En helt vanlig kille som hade stora förväntningar på framtiden, men en dag skulle allt raseras…
Texten som följer är tänkt att försöka förklara vad som hände den där dagen då allt föll samman.
Vi växte upp sida vid sida som syskon – med allt vad det innebär. I unga år var vi mer som hund och katt, men allt eftersom åren gick så kom vi varandra närmare och vår rivalitet försvann.
Vi blev vänner. Bästa vänner.
Vi ställde upp för varandra när det behövdes, och våra band stärktes. Men oavsett hur nära man än kan komma någon kan den ene fortfarande välja att inte avslöja sina innersta tankar.
Det som plågar. Det som tär. Dag som natt.
Innan Johans tillvaro rasade samman tror jag att han, liksom jag själv, hade stora drömmar inför framtiden. En framtid som vi båda inkluderade den andra i. Tanken på att en av oss inte skulle få finnas kvar var helt främmande. Kanske ansåg vi oss själva vara både osårbara och odödliga.
Kanske fanns det ett outtalat krav gentemot livet att vi båda skulle få finnas kvar, men dag förändrades allt och många drömmar rasade samman den dag då en av de viktigaste grundstenarna i mitt liv ryktes bort:
Johan.
I mitt fall var det han, men i hans fall var det något annat.
På många sätt var han och jag lika som bär samtidigt som vi på många sätt var som dag och natt. Vi hade våra styrkor och svagheter på olika områden, och kanske var det just detta som gjorde att vi (när rivaliteten försvunnit) kompletterade varandra på ett fantastiskt sätt.
Allt flätades liksom samman.
Vi sörjer alla på olika sätt, och ingen tår är den andra lik.
Livet gör plötsligt en tvärnit, och samtidigt som man går igenom rasmassorna av sitt eget liv är det lätt att vilja ge upp. Hur ska jag orka bygga upp allt igen? Hur ska jag orka fortsätta? Ingenting kommer att bli sig likt igen. Något saknas. Något stort kommer alltid att saknas.
Men man måste någon gång börja om. Bygga upp. Varje bit i ens liv måste man gå igenom. En smärtsam process. Ett smärtsamt måste.
Sorgen jag fick uppleva var både bedövande och förblindande, men allt eftersom tiden fått göra sitt började smärtan sakta dämpas. Sorgen började ge vika, och vackra gamla minnen fick plats i tankarna om honom. Minnen som får en att le. Vackrast är minnet av honom med ett leende. Det var nämligen så han ville att vi skulle minnas honom…
Jag kommer alltid att minnas den där dagen. Den 23 juli 2001. Bara några månader efter att det tagit slut mellan honom och flickvännen.
Till en början var han naturligtvis helt förstörd över uppbrottet, men han återhämtade sig sakta men säkert. Slutligen började man känna igen sin bror igen, och man fylldes med hopp. “Äntligen var det värsta över” tänkte man när man såg honom fokusera på framtiden igen.
Men sanningen var inte så enkel. Inte för honom. Sanningen var den att han valde att tiga för omvärlden, som om vi ändå aldrig kunnat förstå.
Han ansåg sitt liv vara utan värde om han inte kunde få henne, men han teg och log, och vi andra gladdes över att han log igen…
Den sommaren jobbade jag tillsammans med honom på det företag där han var anställd. Vi reste runt i hela södra Sverige och monterade upp provisoriska hästboxar inför tävlingar och liknande, och arbetet gjorde att vi var borta under hela veckor. Vi levde tätt inpå varandra, men ändå inte så tätt att jag kunde höra de tankar som malde inom honom.
Vid den här tiden bodde jag i Malmö sen flera år tillbaka, och veckopendlade upp till Falkenberg. Väl “hemma” i Falkenberg sov jag hos morsan de nätter vi inte var ute och jobbade. Brorsan sov också där, ända tills den dag då han äntligen fick en egen lägenhet. Han var så glad – äntligen kunde han få lite space för sig själv. Han hade inflyttningsfest första helgen han bodde i lägenheten. Tyvärr kunde jag inte närvara eftersom jag samtidigt höll på att byta lägenhet i Malmö – och en väldans massa behövde packas.
Jag var dock noga med att ringa honom tidigt följande dag för att väcka honom. Mest bara för att kolla om han var bakis. Surt nog för mig var han redan vaken och pigg som en lärka. Vi pratade lite kort inför morgondagen då vi skulle jobba igen. Den dagen skulle vi inte ha följe till jobbet, utan jag skulle få ta mig dit på egen hand. Att jag kom i tid var viktigt.
Morgonen därpå var jag utanför lagret vid 06.40. Lagret var stängt och jag satte mig utanför och väntade, samtidigt som jag passade på att njuta av morgonsolens strålar.
Det var en vacker dag.
Efter en stund kom en annan jobbarkompis som vi skulle åka med. Han hade nycklar till lagret så vi gick in för att ta fram lite saker vi skulle ha med oss. Förbryllad över att Johan inte hade kommit gick jag snart ut på vägen för att se om han inte kom gåendes. Alla kan vi ju försova oss.
När jag inte såg någon på vägen vände jag tillbaka mot lagret samtidigt som min jobbarkompis mötte upp mig på lastplanen. Han stoppade mig. Allt han sa var: “Det är Johan. Han är där inne.”
Min första tanke var: “Jaha, men vad är problemet? Då kan vi ju åka!” Hans blick förklarade dock att läget inte var riktigt så enkelt, och hans följande ord slog ner som en bomb:
“Han har hängt sig.”
Allt stannade upp. Det var som om tid och rum plötsligt slutat existera, och det enda som fanns var ett utdraget lidande. Jag stod som fastfrusen kvar medan kollegan återvände till lagret och stängde portarna innan han ringde polisen.
“Inte kunde det väl vara så här? Jag pratade ju med honom igår..!” Min bror fanns inte längre.
Efter en stund bestämde jag mig för att trotsa hans tillsägelse om att inte gå tillbaka in i lagret. Jag var tvungen att göra det, samtidigt som varje del av mig ville stanna kvar utanför och hoppas att detta bara var en mardröm. Men det var det inte. Det var verkligt. Eller rättare sagt – overkligt. På ett bord längre in i lagret låg en hög med brev. Ett till mig. Ett till vår mamma. Ett till hans vänner. Ett till hans chef. Ett till hans fd flickvän, och ett om hur han önskade att begravningen skulle ordnas.
Polisen anlände kort där efter, och jag minns inte så mycket mer än att jag uppgav hans personuppgifter.
Efter en stund blev jag skjutsad till några bekanta, som i sin tur skjutsade mig till mammas jobb för att hämta henne och berätta vad som hänt. När hon satte sig i bilen kunde hon inte riktigt förstå vad jag gjorde där. Hon var helt säker på att jag och Johan skulle vara ute och jobba. Samtidigt insåg jag att jag inte kunde få fram ett enda ord om vad som hänt, för hur berättar man för en mamma att hennes barn tagit sitt liv den natten?
Det kan tänkas att Johan inte längre värderade sitt liv, men för mig var hans liv värt mer än mitt egna. För mamma var det likadant, och likaså för hans vänner. Några dagar senare började vi inse att hans självmord inte var något förhastat beslut. Han hade planerat det in i minsta detalj sen långt tillbaka. Det enda som inte var bestämt sen långt tidigare var just dagen det skulle ske.
Det sägs att de som fattat beslutet att ta sitt liv finner en frid i det. De ser ett slut på allt elände och lidande. Sådana personer är svåra att avslöja och stoppa i tid. Min bror såg till att ingen hindrade honom. Han hade bestämt sig. Vi tror inte att han var ledsen den natten när han gick den 3 km långa vägen till lagret. Han såg ett slut på allt elände – och det gjorde honom glad. Lättad.
De brev han lämnade efter sig skrev han i sitt hem innan han gick iväg. Tonen i breven var positiv, och han gav många svar på frågor vi hade. Men varför han själv aldrig valde att se framåt i livet är en av alla de frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på.
Vad som är viktigt att komma ihåg är att det han gjorde, gjorde han inte för att såra oss utan för att hans djupa sår skulle få läka. Hans beslut måste utan tvekan varit en lång och utdragen kamp. En kamp som gjorde honom hel och oss andra så mycket trasigare…
Till minne av Johan Runnqvist 1976-02-15 // 2001-07-23
Din vandring genom livet bjöd på törnar
Dessa stärkte dig till en början
Du kämpade vidare mot alla odds
Sår du fick försvann lika snabbt
Du imponerade med din styrka
Men en dag slutade såren att läka
Bördor hopade sig och kvävde ljuset
Du fördes in i en mörk värld
Din inre styrka försvagades
Tårar började falla inom dig
Du såg på dina sår och ville ej vandra mer
Du kände dig fångad, trängd, förlorad
Din tro på livet gled dig ur händerna
Du kämpade tappert in i sista stund
Du kämpade så länge det gick
Du fann en bro som ledde bort
Du visste att den fanns för dig
Du tog bestämda steg
Fördes bort från allt smärtsamt
Mot något bättre, gladare, ljusare
Dina fotspår på bron försvann i skymningen
Du försvann
Den bro som förde dig bort
Förde dig också bort från oss
Du fattas oss!
Beklagar verkligen er förlust, det var en väldigt fin text du fått ihop om din bror.
God fortsättning!
Svar: Tack så mycket!
God fortsättning!
Tim
2010 12 25 || 09:03
Det var världigt vackert skrivet av dig, det måste vara svårt att leva utan ett syskon och sorgen tung.
Anastasia
2011 01 12 || 21:08
Beklagar verkligen. 🙁
Väldigt fint skrivet.
Dennis
2011 01 22 || 21:40
Hej.Fint du har skrivit, jag har läst detta tidigare.. men nu efter du har addat mig på facebook var jag bara tvungen att läsa det igen och blev påmind om johan (Runken) och att det snart har gått 10 år sen han kastade in handduken på mattan… Det känns som i går.. Jag tänker ofta på “Runken” fortfarande, Vi gjorde så mkt hyss och annat tillsammans som jag aldrig kommer att glömma, Vi bodde tillsammans vid 2 olika tillfällen, och mycket party blev det.. // Tommy Rudak
Svar: Nej, man kommer aldrig att glömma Johan oavsett hur många år som går! :/
Tommy Rudak
2011 02 14 || 13:45
Otroligt vackert och insiktsfullt skrivet.
Precis som du säger går vi alla igenom olika förluster i livet men förlusten av ett syskon som oxå är en “själsfrände” måste va den värsta av alla förluster.
Många varma kramar.
sussi
2011 04 07 || 10:02
Bra skrivet, men fy vad hemskt… 🙁 Förstår att du saknar honom. Jag beklagar verkligen.
Mickan
2011 04 07 || 15:56
Henke du skriver så vackert om din bror . Han måste ha varit stolt över dig , det hade jag varit . Du gör så mycket för alla och det är väl därför vi gillar dig . Snart 10 år sedan och jag vet hur det känns att förlora någon men av sjukdom så jag hann säga farväl . Kram på dig
veronica
2011 07 22 || 20:18
♥
Maya
2011 07 25 || 11:03
varje ord du skriver går rakt in i hjärtat..åren som går spelar ingen roll, den lilla pusselbiten som fattas i ens hjärta kommer alltid att vara tom…
Kicki
2011 07 25 || 13:21
Jag kände hur tårarna kom när jag läste din text och kände att livet är inte rättvist. Jag kan känna igen mig i din text och i din sorg och jag håller med dig om att saknaden aldrig försvinner, den kan ta andra former men försvinner gör den aldrig. /Britt-Inger
Britt-Inger
2011 07 25 || 15:54
Jag slumpade in här via Facebook. Nu sitter jag och gråter. Så vackert du har skrivit!
I min närhet hände i princip exakt samma sak i vintras. Ingen jag kände, men någon min son kände. Det gör ont och det är sorgligt.
Sorgen får nytt utseende när åren går, men den läker aldrig helt.
Kram på dig!
Loppan
2011 09 03 || 11:20
Hittade en länk på en annan web-sida och plötsligt hamnade jag här.
Så fint du skriver om din älskade bror och ert liv tillsammas, det måste ha varit hemskt att uppleva detta som hände. Du verkar vara en sån varm och underbar människa.
Önskar dig allt gott !
Svar: Tack så mycket!
Karin
2012 01 05 || 10:10
så sjukt vackert. Förstår lite varför han gjorde det, jag skulle göra samma sak om jag förlorade mitt livs kärlek. men jag vet ju inte om det var därför han gjorde det. beklagar verkligen.. R.I.P ♥
Sandra
2012 01 08 || 21:47
sv: nej det är ju inte lätt att förlora någon. speciellt inte när det händer så snabbt och så har man så många frågor att ställa, men ingen kan ge en svaret.
verkligen ledsen det om din bror :/
maja
2012 03 04 || 16:20
Genom att kommentera här godkänner du att jag får spara din e-postadress för att skicka information till dig – exempelvis nyhetsbrevet!
magda
2012 05 01 || 21:52
Med tårarna smått rinnande ner har jag nu läst färdigt detta inlägg…Kan inte med ord beskriva, men förlusten är enorm.
Väldigt vacker & fin dikt…
Vet inte vad jag ska skriva mer, alla mina hårstrån står rakt upp….
Kramen till dig, grabben….
(Din bror hade varit stolt över denna fina dikt)
Snejky
2012 08 28 || 17:59
Jeg kan ikke finde ord…..Der findes ikke ord!
ann
2012 08 28 || 21:47
Hello Henrik! Jag stannade dig strax innan Hörby nu när du gick den långa vandringen. Jag trodde inte mina ögon när jag läste Kiruna- Ystad påkärran! Är så grymt imponerad av dig och din söta hund! På den vägen hamnade jag här och fick äran att läsa om din Älskade bror och Bästa vän! Så underbart vackert du skriver om ert liv tillsammans och om er kärlek till varann. Du beskriver den smärta, den frustation, den avgund, bottenlösa sorgen som innfinner sig i det ögonblicket man förstår att man har mist någon kär. Och även livet efter.. Det är så sant varje ord du skriver. Jag är verkligen ledsen för din skull! Jag själv miste min lillasyster år -00 i hastig sjukdom, året efter min absoluta bästa vän som tog samma beslut som din bror gjorde och kort därefter så somnade min pappa in efter en strid mot cancern. Det sägs att tiden läker såren, men jag vill nog säga att tiden mildrar såren, läker helt gör dom aldrig och saknaden och tomheten finns alltid kvar. Men idag kan vi skratta åt alla minnen vi fick tillsammans med våra kära, dom lever ju kvar och det betyder så otroligt mycket! Önskar dig Allt gott i framtiden! <3 <3 <3
Pernilla Wästerlid
2012 08 30 || 18:57
Hej….
Fy,så jobbigt att läsa detta,vilket lidande för er!
🙁 Jag vet hur det är att förlora en närstående på detta hämska sett,min mamma gjorde det samma för över tjugo år sen,smärtan sitter i än i dag.Vif ick inga färklaringar,inga brev,annat änn att vi visst hon mådde dårligt sen länge….
Skickar massa tanker til dej,och dinfamilj…/Sölvi
sölvi
2012 09 19 || 14:04
Vilken jobbig läsning….. Ingen ska behöva gå igenom detta!!!!!
Jane
2012 10 10 || 19:43
Jättefint skrivet, det är hemskt att förlora någon, jag har själv varit där, det är fruktansvärt.
Kram
Helena
2012 11 04 || 13:46
trevlig blogg 🙂
Läcksökning
2013 07 01 || 14:51
Så fint skrivet och han är fortfarande nära dig! <3 Kram Annika
Annika
2013 09 10 || 20:55
OMG jag visste inte detta
Jag e verkligen ledsen..
Mina tårar bara rinner när jag tänker på dig och din familj och kärleken till din bror.
Usch va hemskt att se han hänga där
Kram maria
maria
2014 06 09 || 19:39
Hej Henrik. Stefan från söket i Haverdal. Hade jag vetat hade jag tröstat dig också kan tyckas men du finner ändå styrkan att ge i ett läge där du borde fått lika mycket, jag visste inte och önskade att jag gjort för då hade kramen jag fick varit på nåt sätt varit 50/50.. Övertygad om att vi ses igen inom MP. Ingen av oss kommer glömma men vi,som du så vackert skrev måste försöka bygga på dom raserade massorna och finna glädjen som fanns innan det som raserade allt hände. Tack Henrik för att du sprider ditt budskap och att p.g.a. det tänder ljus i alla människors vardag. Starkt jobbat och ta hand om dig tills vi ses… Mvh Stefan
Stefan
2014 06 10 || 19:32
Så fruktansvärt för dig att förlora din bästa vän så! ❤️
Malin
2014 06 11 || 06:53
Vilken mardröm. Det värsta som kan hända.
Så fint skrivet. Blir tårögd.
Kram!
mittilivetochjag
2014 07 08 || 11:56
Vilken fantastisk text!
Den skulle jag ha velat ha att sätta i händerna på en del gamla kunder….
(Sjukpens från begravningsbyrå)
Särskilt det du beskriver så väl, hur humöret kan vara alldeles väldigt på topp när någon väl bestämt sig. Jag har hört bra många som anklagar sig för att de inte förstått, att de lurats av just det o tänker att de borde sett “bakom”. Det tror jag är närmast omöjligt.
Starkt, klokt, mycket bra av dig att skriva ner detta för andra att läsa!
Eva H
2014 07 28 || 10:03
Kom in på detta av en händelse. Fin och gripande text. Tankarna går tillbaka fyra år då min man gick bort i cancer och jag inte fanns vid hans sida när det hände.
Jag kunde inte ta in att det skulle hända. Året efter skulle vi ha firat guldbröllop.
Din sätt att uttrycka dig visar att du är en mycket fin person som din bror säkert var mycket stolt över.
Laila
2014 08 13 || 22:51
Jag bara gråter…… Stackars er som blev kvar ❤️
Att du äger ordet visste jag innan. Din text förklarar helt dina känslor för din bror.
Massa varma kramar från tanten ❤️❤️❤️
Bibbi
2015 02 15 || 19:51
Nice cleaning articles
Svar: Har ni ingen skam i kroppen eller?
kontorsstädistockholm
2016 06 20 || 12:24
Men fyyy vad fruktansvärt att förlora en bror / son så tidigt, speciellt på det viset Johan valde att avsluta på. Men, som du skriver, huvudsaken Johan var nöjd och vad jag förstår så var / är han ju det.
Han sitter där på ett molnkant med dinglande ben och kikar ner på hela sin familj och alla sina vänner med ett STORT leende.
Ha det bäst…// Annelie
Annelie
2017 06 12 || 06:45
Oj så tragiskt. Jag beklagar verkligen. Fin bild på din bror när han var barn. Kram.
Annika
2019 04 12 || 13:06
Så trist, men jag vet, men jag har turen att leva, ett underbart liv, man lämnar frågorna efter sig.
Kristina Ponting
2021 04 23 || 15:57