Ända sen barnben har jag funnit den välbehövliga vederkvickelsen där utsikten är vidsträckt.

Från början var allt en storslagen lekplats där fantasin fann en outtömlig källa av möjligheter till glädje.

Med åren förändrades det till en plats för inspiration, och naturens skönhet äntligen fick chans att synas.

Där fann jag min fristad.

Ord började formas, bilder skapades och ögonblick förevigades.

Det kan gå dagar. Veckor. År.
– Men plötsligt händer det.

En låt. En doft. Ett ögonblick.
Något som väcker gamla minnen till liv.

Man sluter sina ögon och återupplever tider som flytt. Precis som om det nyss hänt.

Alltid är det ljuva tider. Minnesvärda tider.

En saknad fyller hjärtat när man inser att livet krävt att man gått vidare.

Varje invändning mot detta förblir ohörd, och sakta faller allt i glömska igen.

Genom åren har jag försökt vårda och utveckla min konstnärliga ådra.

Försöken har varit envisa, och målet har alltid varit att beröra människors hjärtan med hjälp av dessa enkla medel:

Ord och bild.

Med insikten om att man aldrig blir varken fullärd eller perfekt fortsätter jag att sträva efter mitt mål.

Stapplande lär jag mig måla med ord och bild, och sakta framträder bilden av själens obotliga ensamhet.

… framträder en bro i dimman som lättar, och en mystisk morgonsol skingrar skuggorna längs min väg.

Det är som om hela skogen håller andan i väntan på att jag ska ta mitt första steg.

Jag låter hjärtat samla mod för en stund.

Något gammalt är på väg att avslutas, och bron erbjuder en passage till något nytt.

En chans att gå vidare mot nya eskapader.

Jag drar ett djupt andetag och tar mitt första steg mot framtiden!