Det blir en vandring genom ludna tassars minneslund.

Idag är det ett år sedan man plötsligt fick fatta beslutet att avliva Fjant, och man kan inte undgå att tänka på all glädje han skänkt mig genom åren.

En vandring man både vill gå, men också inte, och där det ena minnet leder till det andra.

Jag vill gärna minnas all glädje mina hundar skänkt mig, men varje minne leder slutligen fram till den där mörka dagen.

Fjant var den där snälla och busiga hunden, och hans allra bästa vän var Turbo, vilket tydligt framgår av videoklippen.

Det är inte bara en hund, utan en bästa vän.

Under min tid som hundägare har många hundar passerat genom mina hundluckor, och alla har lämnat sina avtryck.
En del har varit här under många år, andra har till synes bara gjort korta besök.

Jag har ju alltid varit svag för omplaceringshundar, och min första hund var (som många känner till) Debbie. Hon var 20 månader när hon flyttade hem till mig, och vi fick nästan 8 år tillsammans.

8 år fyllda av bus, upptåg och äventyr. Hon var med under cykelsemestern från Kiruna till Ystad 2009, och hon var även med under långpromenaden från Kiruna till Ystad 2009.

Debbie var i sanning husses hund!

Pratar man om Debbie får man inte heller glömma en av hennes väldigt speciella valpar: Bagheera!

Han var utan tvekan den största och snällaste schäfer jag någonsin haft, och Bagheera är också den enda hund jag haft från dagen han föddes.

Som valp fann Fjant trygghet hos farbror Bagheera, som alltid visade tålamod trots alla vassa valptänder.

Ja, en vandring i ludna tassars minneslund väcker onekligen många minnen. En dag hoppas jag på att kunna sammanställa ett inlägg som berättar om varje enskild hund.

Just nu sitter man inne och inväntar en kommande storm, och hoppas att man är tillräckligt förberedd.

Hur det kommer att bli på jobbet återstår att se, men eftersom hotellet ligger precis vid havet lär det märkas.

Ordentligt.

Håll i hatten i kväll, gott folk!