I unga år tillbringade jag mycket tid med att skriva små berättelser och dikter, och inledningsvis skedde allt med papper och penna, men i tonåren uppgraderades skrivandet.

Till en Facit.

I högstadiet var det många som spottade och svor under “skrivmaskinskursen”, medan man själv snabbt såg det positiva med att lära sig skriva.

Men visst, allt var ju “tråkigt” i skolan, så man höll inne med att man var av annan åsikt, och oavsett vad man tyckte då så tror jag nog att de flesta kan hålla med om att det var värdefullt.

Speciellt om man till vardags skriver mycket.

Fingersättningen sitter i ryggmärgen, och det är sällan man ens behöver titta på tangentbordet idag – såvida man inte ska få fram något udda specialtecken.

Jag kan ärligt säga att jag saknar den tiden då kvällarna gick åt att sitta och “knacka” på skrivmaskinen i timmar, och ibland långt in på nätterna.

Känslan var speciell på något sätt, och det kändes som att man skapat något extra för varje A4-blad man var färdig med, speciellt när man drog med handen över pappret och kände dem där karaktäristiska “punkterna” på baksidan.

Att skriva ut ett papper på laserskrivaren ger långt i från samma magiska tillfredsställelse.

Det var dessutom mer utmanande att skriva på maskin, och man var noga med att få varje bokstav rätt från början, för en sida full av Tipp-ex var ingen bra sida.

Det är många år sen jag gjorde mig av med min gamla skrivmaskin (som jag bytte till mig mot en förstärkare), och med facit i hand så ångrar jag det.

Även om jag kanske inte alls använt den längre, så hade den garanterat fungerat som en prydnad här hemma, och vem vet om man inte då och då satt i ett papper bara för att få höra knackandet och även plingandet som hördes varje gång man bytte rad.

Men det är lätt att vara efterklok.

I stället får jag fortsätta skriva på min dator – även om det alltid känns som om något saknas.