Under våra kvällspromenader är Turbo alltid 8 meter framför husse, och hans iver att komma fram snabbt gör att bandet alltid är ganska spänt.

Detta triggar en själv att lägga på ett extra kol för att i möjligaste mån försöka hålla samma tempo, och jag skulle nog vilja påstå att det hela börjar ge resultat!

Ett av alla framsteg är att jag nu undviker att försöka ta en bild under dessa kvällspromenader – för i ärlighetens namn: Ingen ser att det gråa och suddiga faktiskt är en hund!

Ett annat är naturligtvis att man börjat återfå det rätta flåset igen, och förhoppningsvis slipper man fler avbrott och förhinder i träningen under vinterhalvåret!