Trots att man somnade tidigt igår kväll och dessutom vaknade 10 minuter innan klockan ringde så var de första kilometerna förvånansvärt tunga, och kroppen tycktes behöva extra tid på sig för att vakna till.

Till slut hade man dock lyckats få upp både flåset och farten, och avverkade den drygt 7 km långa rundan på en bättre tid än förra gången.

Dock var man inte färdig med träningen där, utan styrketräningen återstod – och just idag ville jag verkligen inte utsätta mig för det.

Latmasken gjorde sig påmind.

Någon direkt hjälp från hundarna kunde man inte vänta sig, då dessa efter frukosten tog plats på respektive dyna och soffa och sträckte ut sig ordentligt innan de somnade…

Jag sökte förtvivlat efter ursäkter som skulle lindra mitt dåliga samvete, men då man inte lyckades hitta någon sådan var det bara att sätta igång.

Så här i efterhand känns det naturligtvis oerhört behagligt i både kropp och själ, och dessutom känner man sig något nöjd över att det faktiskt var svårt att hitta ursäkter för att slippa.