Idag är det 4 år sedan man fick följa sin allra bästa vän fram till regnbågsbron, och även om åren går så glömmer man aldrig henne riktigt.

Min första hund. Min första schäfer. Min bästa vän.

Debbie var verkligen “one of a kind”, och trots att förlusten av henne fortfarande kan kännas extra vissa dagar så är jag fortfarande enormt stolt över att ha fått förtroendet att vara hennes förare.

Ingen hund kan ta hennes plats, på samma sätt som ingen hund kan ta Bagheera’s eller Aqua’s plats – eller någon av de andra hundarnas plats.

En hund är ju inte bara en hund, utan en individ. En fullvärdig familjemedlem.

Men Debbie var ändå Debbie, och de som träffat både mig och henne förstår nog exakt vad jag menar.

Idag vill jag dock inte sörja hennes frånvaro, utan hylla varje härligt minne med henne: Alla tidiga morgonpromenader i ur och skur, cykelsemestern, långpromenaden, och alla andra galna saker vi gjorde tillsammans!

Fick du förmånen att träffa henne?