Idag kommer tiotusentals ljus att tändas runt om i vårt land för att minnas alla de som av olika anledningar känt sig tvingade att avsluta sina liv.

Men samtliga ljus tänds också för att skapas också en allt mer ingående insikt om att det är ett folkhälsoproblem, och om hur man ska kunna bli bättre på att arbeta förebyggande.

“För åtta år sedan formulerade riksdagen en nollvision om självmord. Tyvärr har uppföljningen inte motsvarat ambitionen, och fortfarande tar 1 500 personer sitt liv i Sverige varje år, fem gånger så många som dödsoffren i trafiken.

På varje fullbordat självmord går det tio allvarliga försök. ­Bakom statistiken döljer sig ett av våra största folkhälsoproblem, och mycket onödigt lidande. [SvD]”

Den tragedi som drabbade min familj 2001 är långt i från unik, då familjer dagligen möts av beskedet att någon nära valt att avsluta sitt liv.

Som enskild individ kan vi inte göra så mycket mer än att vara än mer lyhörda för hur våra medmänniskor mår, men det kan på många sätt vara en avgörande skillnad.

Att med omtanke ordlöst förmedla budskapet “Jag finns här för att du är värdefull för mig“.

Vi kan tyckas stå inför en övermäktig uppgift med en nollvision, men med gemensamma krafter kan vi nå dit.