Jag tror att det är en kombination ljud som gör spelet så fantastiskt roligt: dunsen när bowlingklotet landar på banan, ljudet klotet gör när de rullar fram längs bowlingbanan, och sist men inte minst:

Det efterlängtade ljudet av 10 käglor som faller!

Sen finns det ett ljud man inte vill höra, och det är det där oförlåtande ljudet när bowlingklotet lämnar bowlingbanan och fortsätter i rännan.

Oavsett hur hårt man än bönar och ber till de högre makterna så händer det aldrig att bowlingklotet på något magiskt sätt hittar upp på bowlingbanan igen.

Det försvinner bara rakt in i sorteringsmaskinens mörka gap.

Närvarande vänner försöker naturligtvis komma med uppmuntrande ord, men det känns alltid kärleksfullt halvhjärtat då de innerst inne ändå är lite gladare över att deras chans att vinna plötsligt blivit betydligt större.

Man vet ju att det går till så då man gör precis likadant själv; man anstränger sig verkligen för att se medlidande ut samtidigt som man jublar inombords.

I ärlighetens namn så finns det ändå ett ljud som slår alla andra ljud och det är sorlet från kompisgänget, för även om man just denna kväll fått lust att bowla på Ballbreaker så är det ändå möjligheten att umgås som för oss samman.

Att dela med sig av vad som händer i ens eget liv, lika väl som att ta del av vad som händer i vännernas liv.

I ett sådant sällskap råder det inget tvivel om att vi alla är vinnare – och det säger jag inte bara för att man själv sällan hamnar på prispallen!