Med en regnbågsbro emellan…
… spelar det för mig ingen roll om hur vidsträckta de gröna ängarna är, för vi är inte längre tillsammans.
Det är förvisso en tröst att Debbie inte längre har ont, men när gamla minnen blir allt för levande vill jag bara få möjligheten att en sista gång hålla om tokhunden.
Snart är det två år sedan våra vägar skildes, och även om det var rätt beslut då kan jag inte hindra mig från att ändå ifrågasätta det gång på gång. För att vi kanske fått ännu en dag tillsammans.
Det råder inget tvivel om att bandet mellan mig och Debbie var starkare än något annat, och jag tror inte att våra vägar korsades av en tillfällighet.
Någonstans måste det ha bestämts att mitt liv skulle berikats av en sån värdefull vän, och att äventyren skulle avlösa varandra!
Min lilla Debbie ♥
Godmorgon!
Somliga hundar har ett nära band till en,…
Ha en bra dag!
Kram!
Yvonne Bengtsson
2016 09 20 || 07:02
Åh vilket fint inlägg och beklagar, kan tro att man saknar en sån fin kompis ännu efter flera år. 🙁
Johanna Utterberg
2016 09 20 || 09:05
Ååh.. Det är inte lätt :'( <3
Denise
2016 09 20 || 10:33
fina fina Debbie, kram till dig<3
Pauline
2016 09 20 || 13:28
Man kan aldrig låta bli att undra och längtan finns alltid kvar, men du har alla fina minnen att leva med.
Jag är säker på att vägen är utstakad redan när man föds, vilka möten och avsked som väntar.
Fina Debbie
Marianne
2016 09 20 || 16:37
Förstår du sknaar henne!
Days by Johanna
2016 09 20 || 20:07
Så otroligt fint skrivet! <3
Tilda Barkselius
2016 09 20 || 20:34