Bagheera sprang så fort han bara orkade samtidigt som han försökte följa vittringen genom buskar,och över stockar och stenar, men plötsligt stannade han upp.

Spåret hade helt och hållet försvunnit!

Det var nästan som att Fjant blivit uppslukad av jorden.

Han började söka i cirklar samtidigt som han själv försökte memorera omgivningen i hopp om att hitta ut i skogen.

Insikten slog ner hårt på Bagheera: Han hade gått vilse!

Han var ovillig att tillbringa natten i skogen, men hade samtidigt inget val. Han lyckades till slut finna en trygg plats bakom en sten med en gran som skydd, och den fick duga som övernattningsplats.

Långt in på småtimmarna höll han ett vakande öga efter faror som kunde döljas i skuggor och marknära dimma, men till slut blev ögonlocken allt för tunga och tröttheten krävde ut sin rätt.

<< föregående del • nästa del >>