Mina planer pÃ¥ att ta cykeln till jobbet grusades i tidig timma denna morgon när det visade sig att cykeln blivit obrukbar pga en icke förlÃ¥tande vinter. Den hade stÃ¥tt lutad mot förrÃ¥dsväggen och fÃ¥tt takdropp pÃ¥ sig. En stor isklump hade sakta byggts upp pÃ¥ bakdäcket vilket lett till att växlar och kejda satt som…
Ja, berget…

Goda råd var dyra när man är under tidspress, och vem ringer man när allt skiter sig? Jo, mamma!

Hon väcktes 05.20 av en stressad son som icke kunde ta sig till jobbet, och räddningen kastade sig i bilen och började puttra iväg genom en ännu sömning stad. Efter ca 6 km tog bensinen slut, och räddaren i nöden befann sig nu själv i nöd.

Men  änglarna tycks ständigt vaka över oss i denna stad, och man vet aldrig när dem dyker upp eller hur dem ser ut. En ung man stannade för att se vad som hänt kvinnan som stod längs vägen, och det hela slutade med att han åkte ytterligare 8 km för att hämta mig, och sen körde mig till jobbet innan han återvände till min mor med en bensindunk.

En sådan gärning får ingalunda förbli obelönad, men frågan är: Hur ska man kunna återgälda en sådan gärning?