Dagen hade passerat ovanligt fort då både Bagheera och lilla Fjant nyfiket haft stenkoll på skogslinjen genom det lilla fönstret i hallen, och med skräckblandad förtjusning hoppades de båda på att få se något!

Skogen verkade kusligt öde denna dag.

Fram emot kvällen hade Bagheera somnat på sin bädd och drömt ljuva drömmar om löprundor över ängar och genom plaskande bäckar när han plötsligt hörde något som skrek till av smärta.

Yrvaken satte han sig upp i tron att det hörde till drömmen, och när han skulle lägga sig till rätta igen hörde han återigen ett skrik.

Bagheera sprang bort mot fönstret för att se efter vad det var för något, men skymningen hade redan gjort sitt och han kunde endast svagt se gråa nyanser och skuggor som rörde sig bortåt på fältet.

När han lät blicken svepa över rummet högg det plötsligt till i hjärtat: Fjants bädd var tom!

Bagheera sprang fram till den och kände tydligt att den var kall, innan han följde spåret ut ur huset. Han hoppades så innerligt att spåret skulle vika av till vänster, mot ladan till, men det vek i stället av till höger.

Mot fältet och skogen.

Han fortsatte att följa spåret genom det tunna gräset, och gav skall i hopp att få något svar, men allt som hördes var ekot från hans eget förtvivlade rop som kort därefter följdes av en spöklik tystnad.

Fjant hade försvunnit!

<< föregående del • nästa del >>