Det kan gå fel…
Det kan gå fel, avsett hur man än försöker undvika det.
När jag skaffade Debbie, min första hund, fick jag höra talas om att hennes pappa kvävts av en tennisboll.
Inte en hel, men däremot en bit av den.
Sen dess har man alltid varit försiktig med just dessa, även om man ibland köpt sådana.
Allt har berott på huruvida hunden har en benägenhet att bita sönder saker eller inte. Under årens lopp har det gått bra, även om man mestadels använt sig av homogena gummibollar. Större och tyngre, men dem går verkligen inte sönder.
Wilja har haft en del enklare tennisbollar som är fyllda med något gummiliknande. Men hon har sönder dessa på löpande band, så överlag föredrar jag dem gamla homogena gummibollarna jag har.
Eller rättare sagt; fram tills idag.
Under en stund då Wilja var extra leksugen skulle jag kasta iväg den åt henne. Något man gjort tusentals gånger med hundarna genom årens lopp.
Denna gång gick det dock inte alls vägen, utan den träffade henne på huvudet. Ganska snabbt stod det klart att den tagit illa, och Wilja stapplade bort till mig märkbart påverkad. Väl inne så var hon kraftigt desorienterad. Jag ringde Hallands Djursjukhus och bar in henne i bilen och åkte iväg i ilfart.
Under resans gång började hon piggna till, och väl framme hos veterinären var hon nästan som vanligt. Men vi chansar inte, så veterinären fick undersöka henne.
Ordinerad vila!
Hon verkar inte fått några bestående men av detta, och kommer att få vila ett par dagar. Förhoppningsvis så räcker det med lite vila, men jag kan mycket väl förstå att en kraftig smäll mot huvudet påverkar en.
I allt detta känner jag mig oerhört hemsk, och inser att det kan gå fel oavsett hur mycket man än försöker gardera sig.
Om Wilja verkar det minsta påverkad i morgon så får hon följa med till jobbet, även om det inte är den mest ultimata lösningen. Tacksamt nog så äter och dricker hon precis som vanligt, så det lär nog inte bli så.
Detta var inte precis vad jag hade planerat för denna dag, men sen när blir det som planerat..?
