Man glömmer aldrig, trots att det gått mer än 21 år sen dagen som vände upp och ner på allt.

Vi växte upp sida vid sida som syskon – med allt vad det innebär. I unga år var vi mer som hund och katt, men allt eftersom åren gick så kom vi varandra närmare och vår rivalitet försvann.

Vi blev vänner. Bästa vänner.

Vi ställde upp för varandra när det behövdes, och våra band stärktes. Men oavsett hur nära man än kan komma någon kan den ene fortfarande välja att inte avslöja sina innersta tankar.

Det som plågar. Det som tär. Dag som natt.

Innan Johans tillvaro rasade samman tror jag att han, liksom jag själv, hade stora drömmar inför framtiden. En framtid som vi båda inkluderade den andra i. Tanken på att en av oss inte skulle få finnas kvar var helt främmande. Kanske ansåg vi oss själva vara både osårbara och odödliga.

Mår du dåligt? Det finns alltid någon som lyssnar!

Kanske fanns det ett outtalat krav gentemot livet att vi båda skulle få finnas kvar, men dag förändrades allt och många drömmar rasade samman den dag då en av de viktigaste grundstenarna i mitt liv ryktes bort:

Johan.

I mitt fall var det han, men i hans fall var det något annat.

På många sätt var han och jag lika som bär samtidigt som vi på många sätt var som dag och natt. Vi hade våra styrkor och svagheter på olika områden, och kanske var det just detta som gjorde att vi (när rivaliteten försvunnit) kompletterade varandra på ett fantastiskt sätt.

Allt flätades liksom samman.

Vi sörjer alla på olika sätt, och ingen tår är den andra lik.

Livet gör plötsligt en tvärnit, och samtidigt som man går igenom rasmassorna av sitt eget liv är det lätt att vilja ge upp. Hur ska jag orka bygga upp allt igen? Hur ska jag orka fortsätta? Ingenting kommer att bli sig likt igen. Något stort kommer alltid att saknas.

Men man måste någon gång börja om. Bygga upp. Varje bit i ens liv måste man gå igenom. En smärtsam process. Ett smärtsamt måste.

Sorgen jag fick uppleva var både bedövande och förblindande. Tiden gjorde dock sitt, och efter ett tag började smärtan dämpas. Sorgen började ge vika, och vackra gamla minnen fick plats i tankarna om honom. Minnen som får en att le. Vackrast är minnet av honom med ett leende. Det var nämligen så han ville att vi skulle minnas honom…

Jag kommer alltid att minnas den där dagen. Den 23 juli 2001…

Läs hela texten här!

Man glömmer aldrig, och jag hoppas innerligt att Johan vilar i frid.