Ett udda barndomsminne från 80-talets första år: Redan som liten började jag dricka kaffe, och varje dag klockan 15.00 var det eftermiddagskaffe hemma hos min morfar.

Han och mormor bodde då på 4:e våningen på Eriksgatan 14 i Ludvika.

Jag hade många anledningar att besöka honom, och eftermiddagskaffet var bara en av dessa. Oftast cyklade jag hem till honom, eller så gick jag. På egen hand.

Man får tänka på att det här var en helt annan tid. Det var inget konstigt med att ett litet barn var ute i trafiken på egen hand. Trafiken var inte på långa vägar lika hetsig som idag, och bilister visade betydligt större hänsyn i stan.

Trots att den tillåtna hastigheten i centrum var 50 km/h…

Hur som helst: När jag kommit fram till entrén vid hyreshuset ställde jag min olåsta cykel utanför. Exakt! Man behövde inget lås på en barncykel, och man oroade sig aldrig för att den skulle bli stulen.

Men för att fortsätta: Ytterdörren var ganska tung för någon som bara var 4-5 år, men när det vankades eftermiddagskaffe uppbådade man nästan en omänsklig styrka.

Inget hinder var för stort när kaffekannan väl börjat puttra. Eller, ja… det fanns ett litet hinder.

Jag kunde bara ta hissen till 3:e våningen, och var tvungen att gå upp för den sista trappan för att komma hem till mormor och morfar.

Varför?

Jo, för att knappsatsen i hissen var stående, och jag nådde inte upp till knappen det stod 4 på…

« true story »

Det finns en gammal historia eller gåta (beroende på hur den berättas) som talar just om detta, men detta är något som faktiskt hänt en yngre version av mig själv.

Jag minns att vid ett tillfälle så glömde jag att ta trappan och rusade rakt in i lägenheten under och ropade “MOOOOORFAAAAAR” innan jag insåg mitt misstag.

Jodå! Vi struntade inte bara i att låsa cyklarna på den här tiden. Man låste inte sina ytterdörrar heller…

40 år senare sitter man här och småler för sig själv, när ännu ett udda barndomsminne dyker upp.