Denna resa har det berättats om tidigare, men jag tror det är dags att ånyo förklara hur det gick till när man blev hundägare.

Ända sedan unga år har just schäfer varit en ras man imponerats av på alla tänkbara sätt. Troligtvis för att man ofta tittade på diverse polisfilmer – och där hade schäfern en framträdande roll.

Jag minns att jag vid ett tillfälle i mitten av 1990-talet bestämt mig för att köpa en schäfervalp. Av olika anledningar ångrade jag mig dock plötsligt.

Med facit i hand var det nog ett bra beslut att inte skaffa hund just då.

Min längtan efter att bli hundägare fanns dock kvar, och i början av 2007 var det dags att göra slag i saken. Eftersom jag var så inställd på att det skulle bli en hund så började jag köpa på mig koppel, skålar i god tid.

Samtidigt sökte man noga av blocket.se dagligen, men jag hittade aldrig rätt schäfer. Så jag valde att sätta in en annons i stället, med hopp om att det skulle ge resultat.

Efter några dagar fick jag ett svar, och efter att vi fått kontakt fick jag ett par bilder skickat till mig. Jag tittade på bilderna och visste direkt: Jag måste köpa henne!

Vid detta tillfälle hade man ingen egen bil, så Godistanten skjutsade mig till Vårgårda.

Blades Debbie – Det första mötet

Ganska snart efter att man kommit in i huset och satt sig ner i soffan insåg man att beslutet var rätt. Debbie satt i soffan bredvid mig och vägrade släppa mig med blicken.

Precis som om hon själv bestämt sig: Jag ska bli din hund!

Efter att jag samtalat en stund med uppfödarna skrevs kontraktet och pengar bytte hand. Debbie följde snällt med till bilen och hoppade glatt in, utan att se tillbaka på sina tidigare ägare.

Hon måste förstått att hon skulle flytta hem till mig.

Efter en lång dag var man till slut äntligen hemma i lägenheten igen, och ganska snabbt fann hon sin plats i soffan. Detta är min första bild jag tog på Debbie, men långt ifrån den sista:

Den 1 mars 2007 förändrades mitt liv, och en livslång dröm gick äntligen i uppfyllelse. Jag hade blivit hundägare!

Detta var före Facebook, så för att uppfödarna lätt skulle kunna följa henne startade jag en blogg. Vem hade då kunnat ana att man efter 15 år fortfarande skulle blogga?

Trots att jag var både ny och oerfaren som just hundägare är jag ändå tacksam över att jag fick förtroendet från uppfödarna. Ganska snart efter att Debbie kommit till mig så fick man kontakt med en tränare. Debbie började således i “skolan”. Till detta kom också många och långa promenader och cykelturer.

Jag sög åt mig kunskap som en svamp, och Debbie blev verkligen en lydig vovve. Busig, men lydig.

Det här innebar naturligtvis en stor förändring för min del. Plötsligt fick man gå upp tidigt för att rasta hunden innan jobbet, man cyklade hem på lunchen för att rasta henne. Efter jobbet blev det ytterligare promenader. Dag ut och dag in.

Husdrömmar:

Den ena drömmen skänker liv åt den andra, och kort efter att man blivit hundägare började jag söka efter ett eget hus. Den drömmen förverkligades i december 2008. Jag, Debbie och Bagheera (hennes valp) kunde ta farväl av lägenhetslivet och flytta till ett hus.

Dagen efter att vi flyttat in där hägnades tomten till stor del in, och hundgårdsbygget var igång på allvar. Under årens lopp har det byggts många hundgårdar här hemma, och i detta inlägg kan ni se hur allt utvecklats.

Inlägget är visserligen från 2016, och det har ju hänt mycket sen dess. Till våren hoppas jag dock på att kunna lägga ut lite nya bilder på hur allt ser ut idag.

När man tänker tillbaka så blir en sak väldigt tydlig; Utan Debbie hade jag troligtvis aldrig börjat blogga, och jag hade förmodligen inte haft ett hus heller.

Visst tog man en stor risk när man valde en schäfer och omplaceringshund som första hund, oerfaren som man var. Men en sak är säker: Jag har aldrig ångrat det beslutet.

Debbie var min trogna följeslagare genom galna upptåg och äventyr, ända tills jag följde henne till regnbågsbron den 25 november 2014. Allt jag kan säga nu är:

Tack för allt, Debbie ♥

Det var alltså så här det gick till när man blev hundägare…