… eller vad tycker du?

De gamla är dock helt perfekta att ha när man arbetar ute här hemma på Hundgården, så dessa kommer att vara kvar ett tag till – medan de nya ska skonas från sånt slitage.

Åtminstone till en början.

I övrigt: Det var dags för ett nytt återbesök idag, och då infektionen inte riktigt velat ge med sig så togs de sista styngen bort och såret sköljdes igen.

Eftersom jag dessutom fortfarande hade lite svårt att röra armen skickades jag till röntgen som lyckligtvis visade att det inte fanns några sprickor i armbågen.

Läkaren skrev ut starkare antibiotika i hopp om att infektionen ska ge med sig, och på måndag är det dags för ännu ett återbesök – och förhoppningsvis det sista på länge.

Jag upprätthåller en ganska hoppfull inställning i allt detta; det är inga problem med att röra fingrarna och armen går nästan att böja som vanligt även om vissa rörelser kan göra ont.

Värst är det dock fortfarande precis när man vaknat, men så snart man börjat röra på sig går det bättre, och tacksamt nog gör det inte längre ont när man ska sova.

Visserligen känns det som att man äter Panodil och Ibumetin som lösgodis, men förhoppningsvis kan man minska på det om ett par dagar.

Inom kort lär man nog kunna komma igång ordentligt med cyklingen igen, men visa röster ber mig att ta det lugnt och försiktigt ett tag.

Huruvida det blir så återstår att se, för man är ju inte precis känd för att lyssna på dessa röster…