Dagen innan jag fick låta Fjant somna in hade ett minne på Facebook från 201 dykt upp där jag aktivt sökte efter en kaotisk kumpan till min fyrfotade vän – och det skulle senare visa sig bli Turbo.

Föga anade man då att det bara skulle gå 5 år innan man fann sig själv sittandes på stengolvet hos Varbergs Djurklinik och krama om Fjant för allra sista gången.

Det var verkligen inget man ville, men det var samtidigt mitt ansvar som hundägare att agera.

Frågan är dock hur man ska agera nu?

Det märks på Turbo att han saknar sin kompis och att dagarna blir lite “tråkigare” när han inte har någon kompis att leka med – samtidigt frågar jag mig själv:

Behöver jag skaffa en kompis till Turbo?

Detta är ju första gången sen man blev hundägare 2007 som hemmet inte “vaktas” av en schäfer, och som många av er vet så är man svag för just schäfrar som omplaceras av någon anledning.

Allting har ju sin tid, och vem vet hur det kommer att bli längre fram i vår.

Tillsvidare får Turbo finna sig i att få all tänkbar uppmärksamhet, medan jag själv försöker bestämma mig för hur man ska gå vidare med sina planer.

Ett är i alla fall säkert; en schäfertik kommer att flytta hit någon gång, men när det blir återstår att se.