… man följde Debbie den sista biten fram till regnbågsbron innan man släppte taget om henne, men oavsett hur många år som än går kommer man alltid att sakna henne.

Tomheten efter henne har med årens lopp fyllts med vackra minnen av våra gemensamma galenskaper, och hur hon i allt var just ‘husses hund’ och en ständig följeslagare.

I slutändan är man oerhört tacksam över att ha fått förmånen att ha fått ha en sån hund och hennes fulla förtroende, för hur det än är så är det aldrig ‘bara en hund’.

Det är en bästa vän, en kaotisk kompanjon, en skicklig vakthund, en tröstare, ja, allt man kan önska sig. ♥