Redan i unga år fick både jag och min bror veta att vi var adopterade, och för egen del har det egentligen aldrig varit något problem – även om det sällan kommer på tal och därför är ganska okänt i mina kretsar.

Jag vet dock att många kan uppleva det som ett problem, och därför väljer jag att dela min erfarenhet och syn på det hela.

Jag har vid ett par tillfällen träffat min biologiska mamma, även om det är många år sedan, och vad jag förstod av våra samtal så valde hon att adoptera bort mig just på grund av att hon önskade mig en bättre tillvaro än hon kunde erbjuda då.

Det handlade så vitt jag vet aldrig om att jag varit oönskad, och jag har heller aldrig känt mig oönskad.
Eller övergiven.

Huruvida hon någonsin ångrat sitt beslut att adoptera bort mig vet jag inte, men jag vet att hon som valde att adoptera mig inte ångrat det.

Mitt första år på den här jorden tillbringades på ett barnhem, innan jag som 1-åring för första gången fick komma hem till min familj som då skulle bestå av en 15 månader äldre storebror, mamma och pappa.

För mig handlar inte föräldraskap eller familjeband om biologi på något sätt, utan det som skapar familjer är kärlek, vägledning och fostran.

Det är onödigt att spekulera i hur ens liv blivit om man aldrig blivit bortadopterad, för den jag är idag beror på alla erfarenheter jag fått – bra som dåliga.

Som adopterad.

För övrigt är jag väldigt nöjd med hur livet artat sig, och vill inte ändra på så mycket mer än konditionen.

Jag har idag inte längre någon kontakt med min biologiska mamma, men däremot har jag fortfarande kontakt med min äldre halvsyster; även om avståndet gör att den blir mer sporadisk.

Jag vet inte om någon blev så mycket klokare av detta, men det här är i alla fall en kortare version av min något okända bakgrund.

I många fall skiljer sig nog andras erfarenheter ganska markant från mina, speciellt om det inte går att få kontakt med någon av föräldrarna, men det betyder inte att du varit oönskad.

Eller oälskad.

Men det betyder att du fått komma till en familj som verkligen längtat efter dig…