… sen jag satt på ett stengolv hos en veterinär och grät förtvivlat.

Framför mig låg min allra bästa vän och drog sitt sista andetag innan hon lämnade mig för evigt och gick över regnbågsbron för att möta sina vänner.

Jag vill gärna tro att hon däremellan också passade på att bita några busar i baken…

7,5 år tidigare fick jag kontakt med en uppfödare i Vårgårda som hade fått tillbaka en av sina tikar, och när jag fick se henne på bild visste jag direkt:

“Den hunden ska jag ha!”

Vid detta tillfälle hade jag ingen bil utan Godistanten skjutsade dit mig i sin lilla C1:a, och när de öppnade dörren stod hon där och väntade.

Vacker som en dag.

Vi satte oss i soffan för att samtala kring köpet, och Debbie hoppade upp bredvid mig och satt bara och tittade på mig – och från den stunden var hon verkligen min hund.

När det var dags att gå följde hon snällt med och hoppade in i bilen utan att fundera över vad som höll på att hända, och när man kommit hem fann hon sin plats snabbt!

Hon var vid tillfället 20 månader och med åren skulle hennes nos sakta bli gråare, och ärligt talat var man nog orsak till mer än ett grått hårstrå.

För att jämna ut det måste jag säga att hon ibland var extremt billig på blocket, men solen hann i alla fall aldrig gå ner innan vi blivit vänner igen.

Sorgen bleknar med tiden och skapar samtidigt utrymme för alla vackra minnen, men ändå önskar man innerligt att få en möjlighet att krama om henne ännu en gång.