Igår sken en underbart strålande sol från en klarblå himmel, och trots att det var ca -9° ute lyckades man övertala sig själv om att ta cykeln ner till Halmstad.

Eftersom latmasken när som helst kan slå till hade jag i förväg ordnat med möjligheten att bli hämtad om nu kylan skulle ta ut sin rätt under nattens återfärd till Falkenberg.

När det sista arbetspasset började på kvällen insåg jag att min kollega faktiskt bodde i Falkenberg, och en bättre förutsättning att gynna latmasken kan man ju knappast få.

Dock avböjde jag hans erbjudande om att få skjuts hem, för hur det än är så är man envisare än en åsna…

Det fortsatte att bli allt kallare under kvällen, och under hemresan låg temperaturen på mellan -11° ⇒ – 14°.

Min träningsoutfit – fin som den än må vara – skulle visa sig vara olämplig att använda i svag vind och ca -12°, och man märkte tydligt att smidigheten började försvinna i armar och fingrar i takt med att värken tilltog.

Det var då man oväntat påmindes av ett gammal knep som användes under en cykelsemester 2009:

Regnponchon.

Jag stannade till vid vägkanten för att ta fram ponchon från cykelväskan och passade samtidigt på att lätta på trycket; en aktivitet som är förenad med stort obehag om ens fingrar är stelfrusna.

Hur som helst: regnponchon fungerar ju på samma sätt som en vindjacka, och skyddar kroppen från att kylas ner ytterligare, och även om man inte fick tillbaka kroppsvärmen – så blev man i alla fall inte kallare.

Väl hemma noterades att det var -14,3° ute, och endast 11,6° i vardagsrummet…

Överlag är jag nöjd med resultatet av den drygt 110 km långa cykelturen, men kommer inom kort att införskaffa en bättre jacka och ett par tjockare handskar!